Populärmusikens starka ställning idag gör det angeläget för musikvetenskapen att ta dess konstnärliga aspekter på lika stort allvar som ämnet vanligen behandlar konstmusik. Den populära visan lever i en riklig mängd olika former, allt från folkvisor till rockmusik. Ändå är studier sparsamma idag av de sätt ord, ton och röst samverkar på i visan . Denna studie sätter dessa samspel i centrum.

Olle Adolphson är en av de viktigaste företrädarna för den svenska visan under 1900-talet och befinner sig i samma skikt som Evert Taube, Birger Sjöberg och Cornelis Vreeswijk. Han har skapat en rad älskade visor som idag i det närmaste uppnått status som stamsånger. Olle Adolphsons skärpa, humor och seriositet som visdiktare, kompositör och textförfattare ger ett rikt och mångbottnat material för undersökningen.

Författaren tar med läsaren på en resa från övergripande iakttagelser till detaljstudier av den ljudande musiken. I en biografisk översikt ges en bild av Olle Adolphsons artistiska persona, karriär och produktion i ljuset av hans egna utsagor genom åren framvaskade ur intervjuer, press-, radio- och TV-arkiv. Därefter följer analyser av ordens musik, inneboende musikaliska egenskaper i texten. "Många som gett sig i kast med att tonsätta dikter har inte insett att dikterna redan är tonsatta i sig, i orden." har Olle Adolphson sagt. Detta har författaren tagit fasta på och undersökt i den andra sektionen av avhandlingen. De klangliga relationer mellan text och musik som uppenbaras vävs därefter in i mer allmänna studier av hur utsagor skapas av kombinationer mellan musik och text i Olle Adolphsons visor och verk. Slutligen riktas perspektivet med hjälp av dagens teknologiska verktyg mot den klingande musiken där en successiv inzoomning mot alltmer detaljerade studier av röst och sångsätt tar med läsaren in i forskarens verkstad.

Avhandlingen syftar både till att fylla gapet efter en fristående biografisk publikation och musikvetenskaplig studie över artisten Olle Adolphson samt till att föreslå vägar till förståelse av de svårgripbara relationerna mellan ord ton och framförande.