fransmossberg

iggi Jiggi Jig
Ute på gatan, ute i mörJkret står en man och spelar positiv
Bredvid på marken dansar en apa
med ett band omkring sin hals och kring sitt liv
Dansa lilla apa för människor som går förbi
de dansar för varandra i sin tid
Dansa lilla apa för människor som går förbi
de dansar förbi varandra i sitt liv

Jiggi Jiggi Jig, dansa lilla apa
Jiggi Jiggi Jig, dansa min vän
Jiggi Jiggi Jig, dansa för skratten
Jiggi Jiggi Jig, dansa för regn
Jiggi Jiggi Jig, dansa för dina band
Jiggi Jiggi Jig, dansa för att få en slant
Jiggi Jiggi Jig, Jiggi Jiggi Jig, en dans…

Nere på gatan, ute i mörkret
dansar en apa runt på tunna ben
Toner som gnider, toner som kvider
fötter som trampar lätt på gatans sten.
Dansa lilla apa för människor som går förbi
de dansar för varandra i sin tid
Dansa lilla apa för människor som går förbi
de dansar förbi varandra i sitt liv.

Jiggi Jiggi Jig, dansa lilla apa
Jiggi Jiggi Jig, dansa min vän
Jiggi Jiggi Jig, dansa för skratten
Jiggi Jiggi Jig, dansa för regn
Jiggi Jiggi Jig, dansa för dina band
Jiggi Jiggi Jig, dansa för att få en slant
Jiggi Jiggi Jig, Jiggi Jiggi Jig, en dans…

Frans Mossberg © 2001

När säsongen är slut
Tömda terasser och strandhotell
stängda salonger där ingenting mera beställs
Staplade stolar och hopfällda bord
väntar i hörnen på nästa års sol
när säsongen är slut
när säsongen är slut
när säsongen är slut
när säsongen är slut….

Seglen är fällda, marinan är stängd
Alldeles för länge tills båtarna seglar igen
På en kaj står en ensammen man med en hund
och stirra emot horisonten en stund
när säsongen är slut….

När säsongen är över är det duvornas stad
de cirklar över parken och husenas tak
När säsongen är över sitter åldrande män
och delar ut en ny giv i en gränd
när säsongen är slut….

På stranden syns inga mer älskande par
bara nån bortglömd turist som lämnades kvar.
En kvinna sveper in sig i en värmande sjal
innan det är dags att ge sig utav
när säsongen är slut….

Indien, Indien

Jag mötte en man i en tågcupé
mellan Kashmir och Calcutta
Han gjorde mig rädd med sin ensamhet
men sa; "ta min plats här vid fönstret",
"Du förstår här är vi inte som Er,
vi kan sitta och undra
på hur solens glöd över slätten går ned
och sanden som drivs av vinden".
..och hjulen rullade in genom Indien.

Indien, Indien, Indien, Indien, Indien, Indien, Indien
har Dina städer börjat brinna?.
Indien, Indien, Indien, Indien, Indien, Indien, Indien
skall Dina drömmar försvinna?

Fattigdomens hjul på urgamla spår
ringlar som ormar i natten
Skuggor av kärror med flämtande ljus
på väg emot föda och vatten.
Familjer på drift, på väg någonstans
klungor av tystnad och röster
Oxkärrors hjul som knarrar sig fram
som nutiden aldrig har funnits
… och hjulen knarrar fram genom Indien

Indien, Indien…….ska Dina gåtor försvinna

Över ändlösa slättlandets vitbrända vidd
hörs ännu spinnrockar spinna
Shiva dansar i cirklar av eld,
den eviga dansens gudinna.
Vagnshjulens centrum står orörligt still
bakom världens gestalter
I livets eviga hjul är vi till
sandkorn i världen och alltet.
… och hjulet rör sig i Indien.

Indien, Indien…….ska Dina svar få förvinna?

Jag satt och väntade i en tågstation
mellan skymning och mörker och gryning
Människor låg på perrongernas sten
familjer med spädbarn och gamla.
Jag såg slagsmål mellan fullvuxna män
när mödrarna ammade spädbarn.
Jag såg spetälskans lemlösa kropp
sjunga med blundande ögon.

De skulle snart gå ombord på ett tåg som gick från gårdag till nutid
och hjulen skulle föra iväg dem någonstans. Hjulen som upphäver tiden
..och hjulen rullar ut över Indien.

Indien, Indien…ska Dina drömmar försvinna?

Frans Mossberg 29/7 86 - 18/12 98

Hästar vid havet

Hästar vid havet sol bakom regnmoln
kvällen stilla som en dröm
Manar som fladdrar, kroppar i gräset
spillror av något vi glömt

Tid för en liten kropp att växa
Tid för ett litet hopp att gro upp
När du blir större får du sitta däruppe
och rida på hästryggen själv
Så spring nu grabben
spring, spring spring
spring medan tiden är din

Sommarens dagar blir sommarens saga
med lust och fägring stor
Innan du blivit för stor för att känna
hur gräs och gröda gror

Tid för en liten…….

Ljudet av hovar som rör sig på marken
ekar långt över land
Himlen som mörknar svart över havet
sätter kvällen i brand

Tid för en liten……

Fartyget

Det sägs att ett mycket stort fartyg skall koma
en gång förbi våran strand
Vi lastar våra båtar med bröd och med vin
och far ut på redden ibland
Vi far ut så långt ifrån land som vi kan
mot horisontens rand
och väntar på skeppet de säger skall komma
en gång förbi våran strand

Vi ankrar på redden och ligger och väntar
mens´ timmarna kommer och går
Vi väntar i dagar, vi väntar i nätter,
vi väntar i veckor och år
Vi väntar tills vinet och tröttheten tar oss
sedan kryper vi ner.
Och nån börjar sjunga av längtan och vin
tills ingen är vaken mer.

Så vaggar en samling små båtar i dimman
utanför våran strand
med människor som drömmer att livet skall komma
som skeppsbrutna drömmer om land

Så kommer ett fartyg så sakta och stilla
i mörkret banar sig fram
Det lyser som guld från hytter och ljus
det lyser som Guds egen glans
Så glider det fram ifrån mörkret i natten
sakta drar det förbi
och mänskorna sover och guppar på vattnet
stilla i drömmarna frid

och ännu så talas det om hur ett fartyg
skall komma förbi våran strand
vi lastar våra båtar med bröd och med vin
och far ut på redden ibland.

Kahlil Gibran

Hur kunde du skriva
så den klara lågan brann
i dina ord
Khalil Gibran
Dagen går så fort
mina dagar räcker inte till
Solen glöder låg bakom fåglarnas flykt

I tusentals städer
på jordens brända mull
stiger upp sång
för det okändas skull
Dagen går så fort
mina dagar räcker inte till
Solen glöder låg bakom fåglarnas flykt

O vore jag en fåra
för den stora mörka flod
inne min själ
och i mitt blod
Dagen går så fort
mina dagar räcker inte till
Solen glöder låg bakom fåglarnas flykt

Jag sjunger för detta
som har skapat genom dig
jag sjunger för det
som så ofta når till mig
Dagen går så fort
mina dagar räcker inte till
Solen glöder låg bakom fåglarnas flykt

Frans Mossberg

Tusentals ljus

Min kära i kväll är jag så svag och rädd
kom nära sov nära i min bädd
Stövlars tunga tramp hör jag utanför vår dörr
och mörkret har svartnat som aldrig förr

Smärtan gräver i så mången kropp
och natten kräver ett ändlöst hopp
må tusentals ljus brinna runt vår jord
för smärtan kan aldrig förtäljas utav ord

Kan Du höra hans röst genom tusentals mil
när hans bröst slits upp utav en projektil
bland gator av lera och väggar av sten
i byar bland bergen i månens sken

Smärtan gräver i så mången kropp
och natten kräver ett ändlöst hopp
må tusentals ljus brinna runt vår jord
för smärtan kan aldrig förtäljas utav ord

Kan Du höra kvinnornas ordlösa gråt
när barnen och mödrarna skiljes åt
När människor tvingas att lämna sitt hem
för att aldrig komma tillbaka igen

Smärtan gräver i så mången kropp
och natten kräver ett ändlöst hopp
må tusentals ljus brinna runt vår jord
för smärtan kan aldrig förtäljas utav ord

Min kära, min sång är från orons tid
Min kära, min sång är om blod och strid
Som vingar som lyfter mot nattens sky
bär den ett bud när dagen gryr…

Smärtan gräver i så mången kropp
och natten kräver ett ändlöst hopp
må tusentals ljus brinna runt vår jord
för smärtan kan aldrig förtäljas utav ord

©Frans Mossberg 1973 – 1999

Den vita duken

1. Natten han blev skapad så var himlen ren och bar
luften den var mild och stjärnorna lös klart
Strimmor utav månljus kom och väckte upp hans liv
och sinnet var en tomhet alldeles ren och vit
Så fanns han så och kom ifrån den vita duken

2. Morgonen han föddes var en solig dag
sommarn börja komma, vintern dra tillbaks
Vinden drog i parker och genom gatorna i stan
till det stora lasarettet där en kvinna fött ett barn
Var kom han från? Där han låg på den vita duken

3. Han var skrynklig, han var liten, han var blodig, han var svag
och någonting därinne längtade tillbaks
Kroppen den var naken, sinnet det var rent
han klappades på baken, sen var allt försent
Så låg han så och sparka på den vita duken

4. Så kom han ut i livet och han växte nog så fort
och lärde samma läxor som alla andra gjort
en snorig liten unge ibland sandlådor och sand
som inte kunde ana den rann redan ur hans hand
Han längta så till att rita på den vita duken

5. Så blev han till en yngling med tvehågsen gestalt
och hans känslor blev något som kändes överallt
I biografers mörker kunde drömmarna ta fart
flickorna fick vinnas och allt var underbart
Det blir ju så när det händer på Den vita duken

6. Nu sitter han med pensel i en sliten atelje
och blandar sina färger och tränar sig att se
Han stirrar emot duken tills han blir alldeles blek
och skräcken den är värre än vad någon annan vet
Han sitter så och stirrar på den vita duken

7. Han drömmer att han målade så färgerna fick liv,
så bilder börja leva och formerna däri
När han lägger från sig sen sin pensel och är klar
går han in i bilden och kommer aldrig mer tillbaks
Han vet ändå den är målad på den vita duken

8. Allt han kunnat göra och allting han har drömt
allting han planerat, allting han har glömt
Av allting som försvinner utmed livets stora ström
Blir inget mera kvar än en hårddisk som är tömd?
När en främling står och lägger på Den vita duken

9. Timmarna är tunna nu och mörkret faller på
han anar i sitt inre att det snart är dags att gå
När ljuset börjat tyna blev dagen för kort
och färgerna i målningen börjar redan blekna bort
Då är då det blir dags att gå in i den vita duken

Då är då det blir dags att gå
in i den vita duken

Svågerpolka

När jag kom till svågerland
och såg mig om i svågerland
vart jag såg i svågerland
såg jag svåger på svåger i Svågerland
För svågrarna i Svågerland
de dansar polka med varann
och ingen dansar den så grant
som svåger till svågern i Svågerland

Gick jag så i Svågerland
och prövade att slå mig fram
hjäpte det nog lite grann
att känna nån i Svågerland
För svågrarna i Svågerland
de dansar polka med varann
och ingen dansar den så grant
som svåger till svågern i Svågerland

Var jag så i Svågerland
och kunde ändå slå mig fram
så var jag nog nån annanstanns
än hos svågrarna i Svågerland
För svågrarna i Svågerland
de dansar polka med varann
och ingen dansar den så grant
som svåger till svågern i Svågerland

Och dansen går över stad och land
och alla dansar med varann
och aldrig dansades så grant
som hos svågrarna i Svågerland

Halland

Känn nu har vinterns vindar dragit bort ännu en gång
Här ligger Hallands kust så fylld av luft och fågelsång
Du kom och sätt Dig här en liten stund, jag har en låt
i luften hörde jag ett fågelsträck, och såg ditåt
jag såg ditåt…

Känn nu har vinterns kyla gett sig av för vårens sav
Se solen sänker sig ner över hav, ett silverhav
Bland bryggans brädor bygger bina bo, skyddar varann
och måsen rider vinden ovanför, vatten och sand
vatten och sand…

Ljunghed och öppet hav,
sol i en grön butelj,
och tid som går förbi
Vi kommer närmare,
vi kommer närmare
nu är vi alldeles där vi är…

iggi Jiggi Jig Ute på gatan, ute i mörJkret står en man och spelar positiv Bredvid på marken dansar en apa med ett band omkring sin hals och kring sitt liv Dansa lilla apa för människor som går förbi de dansar för varandra i sin tid Dansa lilla apa för människor som går förbi de dansar förbi varandra i sitt liv Jiggi Jiggi Jig, dansa lilla apa Jiggi Jiggi Jig, dansa min vän Jiggi Jiggi Jig, dansa för skratten Jiggi Jiggi Jig, dansa för regn Jiggi Jiggi Jig, dansa för dina band Jiggi Jiggi Jig, dansa för att få en slant Jiggi Jiggi Jig, Jiggi Jiggi Jig, en dans… Nere på gatan, ute i mörkret dansar en apa runt på tunna ben Toner som gnider, toner som kvider fötter som trampar lätt på gatans sten. Dansa lilla apa för människor som går förbi de dansar för varandra i sin tid Dansa lilla apa för människor som går förbi de dansar förbi varandra i sitt liv. Jiggi Jiggi Jig, dansa lilla apa Jiggi Jiggi Jig, dansa min vän Jiggi Jiggi Jig, dansa för skratten Jiggi Jiggi Jig, dansa för regn Jiggi Jiggi Jig, dansa för dina band Jiggi Jiggi Jig, dansa för att få en slant Jiggi Jiggi Jig, Jiggi Jiggi Jig, en dans… Frans Mossberg © 2001	När säsongen är slut Tömda terasser och strandhotell stängda salonger där ingenting mera beställs Staplade stolar och hopfällda bord väntar i hörnen på nästa års sol när säsongen är slut när säsongen är slut när säsongen är slut när säsongen är slut…. Seglen är fällda, marinan är stängd Alldeles för länge tills båtarna seglar igen På en kaj står en ensammen man med en hund och stirra emot horisonten en stund när säsongen är slut…. När säsongen är över är det duvornas stad de cirklar över parken och husenas tak När säsongen är över sitter åldrande män och delar ut en ny giv i en gränd när säsongen är slut…. På stranden syns inga mer älskande par bara nån bortglömd turist som lämnades kvar. En kvinna sveper in sig i en värmande sjal innan det är dags att ge sig utav när säsongen är slut…. © Frans Mossberg	Indien, Indien Jag mötte en man i en tågcupé mellan Kashmir och Calcutta Han gjorde mig rädd med sin ensamhet men sa; "ta min plats här vid fönstret", "Du förstår här är vi inte som Er, vi kan sitta och undra på hur solens glöd över slätten går ned och sanden som drivs av vinden". ..och hjulen rullade in genom Indien. Indien, Indien, Indien, Indien, Indien, Indien, Indien har Dina städer börjat brinna?. Indien, Indien, Indien, Indien, Indien, Indien, Indien skall Dina drömmar försvinna? Fattigdomens hjul på urgamla spår ringlar som ormar i natten Skuggor av kärror med flämtande ljus på väg emot föda och vatten. Familjer på drift, på väg någonstans klungor av tystnad och röster Oxkärrors hjul som knarrar sig fram som nutiden aldrig har funnits … och hjulen knarrar fram genom Indien Indien, Indien…….ska Dina gåtor försvinna Över ändlösa slättlandets vitbrända vidd hörs ännu spinnrockar spinna Shiva dansar i cirklar av eld, den eviga dansens gudinna. Vagnshjulens centrum står orörligt still bakom världens gestalter I livets eviga hjul är vi till sandkorn i världen och alltet. … och hjulet rör sig i Indien. Indien, Indien…….ska Dina svar få förvinna? Jag satt och väntade i en tågstation mellan skymning och mörker och gryning Människor låg på perrongernas sten familjer med spädbarn och gamla. Jag såg slagsmål mellan fullvuxna män när mödrarna ammade spädbarn. Jag såg spetälskans lemlösa kropp sjunga med blundande ögon. De skulle snart gå ombord på ett tåg som gick från gårdag till nutid och hjulen skulle föra iväg dem någonstans. Hjulen som upphäver tiden ..och hjulen rullar ut över Indien. Indien, Indien…ska Dina drömmar försvinna? Frans Mossberg 29/7 86 - 18/12 98
	*Hästar vid havet* Hästar vid havet sol bakom regnmoln kvällen stilla som en dröm Manar som fladdrar, kroppar i gräset spillror av något vi glömt Tid för en liten kropp att växa Tid för ett litet hopp att gro upp När du blir större får du sitta däruppe och rida på hästryggen själv Så spring nu grabben spring, spring spring spring medan tiden är din Sommarens dagar blir sommarens saga med lust och fägring stor Innan du blivit för stor för att känna hur gräs och gröda gror Tid för en liten……. Ljudet av hovar som rör sig på marken ekar långt över land Himlen som mörknar svart över havet sätter kvällen i brand Tid för en liten……

*Fartyget* Det sägs att ett mycket stort fartyg skall koma en gång förbi våran strand Vi lastar våra båtar med bröd och med vin och far ut på redden ibland Vi far ut så långt ifrån land som vi kan mot horisontens rand och väntar på skeppet de säger skall komma en gång förbi våran strand Vi ankrar på redden och ligger och väntar mens´ timmarna kommer och går Vi väntar i dagar, vi väntar i nätter, vi väntar i veckor och år Vi väntar tills vinet och tröttheten tar oss sedan kryper vi ner. Och nån börjar sjunga av längtan och vin tills ingen är vaken mer. Så vaggar en samling små båtar i dimman utanför våran strand med människor som drömmer att livet skall komma som skeppsbrutna drömmer om land Så kommer ett fartyg så sakta och stilla i mörkret banar sig fram Det lyser som guld från hytter och ljus det lyser som Guds egen glans Så glider det fram ifrån mörkret i natten sakta drar det förbi och mänskorna sover och guppar på vattnet stilla i drömmarna frid och ännu så talas det om hur ett fartyg skall komma förbi våran strand vi lastar våra båtar med bröd och med vin och far ut på redden ibland.
		Kahlil Gibran Hur kunde du skriva så den klara lågan brann i dina ord Khalil Gibran Dagen går så fort mina dagar räcker inte till Solen glöder låg bakom fåglarnas flykt I tusentals städer på jordens brända mull stiger upp sång för det okändas skull Dagen går så fort mina dagar räcker inte till Solen glöder låg bakom fåglarnas flykt O vore jag en fåra för den stora mörka flod inne min själ och i mitt blod Dagen går så fort mina dagar räcker inte till Solen glöder låg bakom fåglarnas flykt Jag sjunger för detta som har skapat genom dig jag sjunger för det som så ofta når till mig Dagen går så fort mina dagar räcker inte till Solen glöder låg bakom fåglarnas flykt Frans Mossberg

	*Tusentals ljus* Min kära i kväll är jag så svag och rädd kom nära sov nära i min bädd Stövlars tunga tramp hör jag utanför vår dörr och mörkret har svartnat som aldrig förr Smärtan gräver i så mången kropp och natten kräver ett ändlöst hopp må tusentals ljus brinna runt vår jord för smärtan kan aldrig förtäljas utav ord Kan Du höra hans röst genom tusentals mil när hans bröst slits upp utav en projektil bland gator av lera och väggar av sten i byar bland bergen i månens sken Smärtan gräver i så mången kropp och natten kräver ett ändlöst hopp må tusentals ljus brinna runt vår jord för smärtan kan aldrig förtäljas utav ord Kan Du höra kvinnornas ordlösa gråt när barnen och mödrarna skiljes åt När människor tvingas att lämna sitt hem för att aldrig komma tillbaka igen Smärtan gräver i så mången kropp och natten kräver ett ändlöst hopp må tusentals ljus brinna runt vår jord för smärtan kan aldrig förtäljas utav ord Min kära, min sång är från orons tid Min kära, min sång är om blod och strid Som vingar som lyfter mot nattens sky bär den ett bud när dagen gryr… Smärtan gräver i så mången kropp och natten kräver ett ändlöst hopp må tusentals ljus brinna runt vår jord för smärtan kan aldrig förtäljas utav ord ©Frans Mossberg 1973 – 1999
*Den vita duken* 1. Natten han blev skapad så var himlen ren och bar luften den var mild och stjärnorna lös klart Strimmor utav månljus kom och väckte upp hans liv och sinnet var en tomhet alldeles ren och vit Så fanns han så och kom ifrån den vita duken 2. Morgonen han föddes var en solig dag sommarn börja komma, vintern dra tillbaks Vinden drog i parker och genom gatorna i stan till det stora lasarettet där en kvinna fött ett barn Var kom han från? Där han låg på den vita duken 3. Han var skrynklig, han var liten, han var blodig, han var svag och någonting därinne längtade tillbaks Kroppen den var naken, sinnet det var rent han klappades på baken, sen var allt försent Så låg han så och sparka på den vita duken 4. Så kom han ut i livet och han växte nog så fort och lärde samma läxor som alla andra gjort en snorig liten unge ibland sandlådor och sand som inte kunde ana den rann redan ur hans hand Han längta så till att rita på den vita duken 5. Så blev han till en yngling med tvehågsen gestalt och hans känslor blev något som kändes överallt I biografers mörker kunde drömmarna ta fart flickorna fick vinnas och allt var underbart Det blir ju så när det händer på Den vita duken 6. Nu sitter han med pensel i en sliten atelje och blandar sina färger och tränar sig att se Han stirrar emot duken tills han blir alldeles blek och skräcken den är värre än vad någon annan vet Han sitter så och stirrar på den vita duken 7. Han drömmer att han målade så färgerna fick liv, så bilder börja leva och formerna däri När han lägger från sig sen sin pensel och är klar går han in i bilden och kommer aldrig mer tillbaks Han vet ändå den är målad på den vita duken 8. Allt han kunnat göra och allting han har drömt allting han planerat, allting han har glömt Av allting som försvinner utmed livets stora ström Blir inget mera kvar än en hårddisk som är tömd? När en främling står och lägger på Den vita duken 9. Timmarna är tunna nu och mörkret faller på han anar i sitt inre att det snart är dags att gå När ljuset börjat tyna blev dagen för kort och färgerna i målningen börjar redan blekna bort Då är då det blir dags att gå in i den vita duken Då är då det blir dags att gå in i den vita duken

		*Svågerpolka* När jag kom till svågerland och såg mig om i svågerland vart jag såg i svågerland såg jag svåger på svåger i Svågerland För svågrarna i Svågerland de dansar polka med varann och ingen dansar den så grant som svåger till svågern i Svågerland Gick jag så i Svågerland och prövade att slå mig fram hjäpte det nog lite grann att känna nån i Svågerland För svågrarna i Svågerland de dansar polka med varann och ingen dansar den så grant som svåger till svågern i Svågerland Var jag så i Svågerland och kunde ändå slå mig fram så var jag nog nån annanstanns än hos svågrarna i Svågerland För svågrarna i Svågerland de dansar polka med varann och ingen dansar den så grant som svåger till svågern i Svågerland Och dansen går över stad och land och alla dansar med varann och aldrig dansades så grant som hos svågrarna i Svågerland *Halland* Känn nu har vinterns vindar dragit bort ännu en gång Här ligger Hallands kust så fylld av luft och fågelsång Du kom och sätt Dig här en liten stund, jag har en låt i luften hörde jag ett fågelsträck, och såg ditåt jag såg ditåt… Känn nu har vinterns kyla gett sig av för vårens sav Se solen sänker sig ner över hav, ett silverhav Bland bryggans brädor bygger bina bo, skyddar varann och måsen rider vinden ovanför, vatten och sand vatten och sand… Ljunghed och öppet hav, sol i en grön butelj, och tid som går förbi Vi kommer närmare, vi kommer närmare nu är vi alldeles där vi är… Känn nu har vinterns vindar dragit bort ännu en gång Här ligger Hallands kust så fylld av luft och fågelsång Du kom och sätt Dig här en liten stund, jag har en låt i luften hörde jag ett fågelsträck, och såg ditåt jag såg ditåt…