Körsatser
Körmusik av Olle Adolphson finns dokumenterad redan från 1957. I en radiosänd jubileumskonsert med Radiotjänsts gosskör (som existerade mellan 1947 och 1957) ingick körsatser arrangerade av Adolphson, som även medverkade som försångare. De visor som framfördes var Vägarna är nycklar, Pysses Alf och Okända djur. Dryga tjugofem år senare inledde Adolphson under åttiotalet samarbete med dirigenten Gunnar Eriksson och Göteborgs Kammarkör. De gav 1984 tillsammans ut en samling av Adolphsons egna visor i körarrangemang, med honom själv som försångare: Olle Adolphson/Göteborgs kammarkör. Tanken att skriva körarran-gemang hade väckts och understötts av Gunnar Eriksson, kammarkörens ledare, säger Adolphson, och tillägger att om arrangemangen ”har något värde så är förtjänsten hans”. Skivan består av 14 visor ur Adolphsons repertoar, varav alla i körarrangemang utom två (som framförs solo till gitarrackom-panjemang)

Körarrangemangen har ömsom givits full körklang, ömsom enbart diskret funktion som ackompanjemang till Adolphsons egen röst och gitarr. En ovanlig klangbild uppstår i visor som Flicka ligg nära där Adolphsons mikrofonnära och bitvis viskande stämma tillsammans med en närbild på gitarren står emot en avlägsen kör på trettio personer! Med denna och efterföljande skiva hade ett steg tagits in i en ny fas och in i en ny marknad, körernas Sverige. ”Att samarbeta med en kör medför alltid samma känsla av glädje och förundran. Glädje över att möta så mycken entusiasm och värme. Förundran över att dessa egenskaper förenas med så mycken insikt och vilja; de senare brukar ju gärna svalka de förra. Men så är det och få går ifrån ett sådant möte lika styva i korken som när de kom”, säger Adolphson. Den första körskivan spelades in i Härlanda kyrka 16-19 september 1983 och gavs ut 1984. Denna efterföljdes av en samling tolkningar av Evert Taubes visor tillsammans med kör med titeln Det blåser tre vindar på haven. inspelad 20-22 april och 21-23 september 1990.

Mässa på svenska språket
Vid sjuttiotalets mitt, när den svenska s.k. ”progressiva” musik-rörelsen var som mest dominant och betonade politiska ställning-staganden till förmån för olika fraktioner av vänstern, när icke redovisade politiskt ”korrekta” ställningstaganden i sångtexter kunde tolkas som ställningstaganden till förmån för ”fienden”, kunde Adolphson låta sina egna scenframträdanden domineras av tolkningar av egna bearbetningar av äldre danska koralvisor med pastorala och kontemplativa innehåll. Det kan finnas anledning att tolka detta, i all sin innerlighet, även som manifestation och provokation, så god som någon, av en artist som av stora delar av sin publik antingen förväntats framföra välkända visor i stil med Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken eller politiska visor efter tidens tecken. Några av dessa psalmvisor finns dokumenterade av Sveriges Radio och sammanställda till radioprogram.

Återigen gick Adolphson i detta i motvalls mot modets föreskrifter och kom som en utveckling av körprojekten i början av åttiotalet att komponera ett större verk i form av en mässa. Mässan fick initialt en latinsk titel Missa in lingua Gothorum, men namnet ändrades senare till Mässa på svenska språket. Tidsmässigt ligger incitamentet till mässan långt tillbaka i världskyrkomötet i Uppsala på 60-talet. Adolphson fick då förfrågan om att komponera en midnattsmässa i samband med detta. Dock förelåg en del oklarheter runt uppgiften från såväl uppdragsgivare som kompositör, vilket sedemera medförde att uppdraget kom att gå vidare till kompositören Bo Nilsson i stället.

På åttiotalet blev uppgiften åter aktuell när Olle Adolphson, som börjat samarbeta med körledaren Gunnar Eriksson i Göteborg, tillfrågades av den danska kören Ars Novas ledare Bo Holten om han kunde komponera en mässa för kören. Denna gång var tiden mogen och mässan blev uruppförd i Nikolai Kirke i Köpenhamn 1983. Dock uteblev dessvärre betalningen. Ett sorgligt nog, inte alltför ovanligt öde i musiksammanhang. Vid Skinnskattebergs körstämma 1985 fick kompositören tillfälle att själv dirigera mässan, vilket visade sig vara ett vanskligt företag, då den sjuttio-hövdade kören visade sig vara av mer svårstyrt slag. Det hela genomfördes dock efter några meningsutbyten till acceptabel tillfredsställelse.

Vad hade då Olle Adolphson för musikalisk utbildning med sig i bagaget inför en sådan avancerad uppgift? Några formella kontrapunktiska studier vill han inte påstå ligga till grund för mässkomponerandet. Den enda kontrapunktik han menat sig studerat var i samband med studentårens studier i musik vid Stockholms högskola. Han vill inte heller tillskriva sig någon påverkan av samtida svenska komponister.

Att Adolphson nu gör musik för kyrkliga sammanhang förvånar föga: ”Jag känner mycket för, emot och om kyrkan. Mycket med kyrkan är fint, värdigheten, värmen, gemenskapen. Gripen av Jesajas ord i adventstid - människor förenar sig i längtan efter gemenskap. Religion är något som formar sig mellan människor och håller dem samman […] Det är vad jag finner i bästa fall när jag går i kyrkan, sen finns det ju förstockade präster som kan fördärva väldigt mycket, det är en annan sak [ … ] Mässan är ett ypperligt sätt att bredda verksamheten. Via att först skrivit körsatser till egna visor har mässkomponerandet utvecklats. Stommen i hela den kristna tron redovisas i dessa texter. Det är fråga om åkallan, önskan om bönhörelse, människan ropar till människan och ber om hjälp i nöd och svårigheter. Målet att man skall gå ifrån mässan helad och renad.”