Estraderna

”Försörjningskravet för en ju ut på olika estrader. Och ett framträdande under bra förhållanden är det inget fel på. Sedan spelar det ingen roll om publiken består av 8000, 800 eller 8 personer, men den är inget jag söker upp bara för nöjet att stå på scen.” säger Adolphson. Att han redan tidigt väl bemästrat scenen i krogsam-manhang visas i återutgåvan av En stol på Tegnér inspelad 1962. Han beskriver i efterhand Restaurang Tegnér som ”liksom Hamburger Börs, ett tillhåll för äldre lektorer, riksdagsmän och liknande med smak för enskildhet, tidningsläsning, cigarr och dubbel lättgrogg.” Att Adolphson valt att inkludera detta album i sin retrospektiva samling På ont och gott; 51 Adolphsonare kan ses som en fingervisning om att framhålla hans styrka som scenartist.

En sångare kan få uppleva hur den från början ensidiga kommunikationen från scenen så småningom övergår, först i aktiv uppmärksamhet hos församlingen, en levande tystnad, till att bli en form av tankfullt samtal mellan publik och artist, ett tyst utbyte av meningar och åsikter, med vågor av ömsesidig uppskattning och tillgivenhet, vandrande mellan estrad och salong, och människor emellan, ibland uppgående till fullständig identifikation. Det är en mycket märklig upplevelse.” Emellertid kan detta handla om en lättstörd situation ”det kan hända att kommunikation uppstår trots allt, men den bryts omedelbart om exempelvis en servitris sparkar upp dörren till köket och gör entré med arton groggar på en bricka. Från det ögonblicket har hon övertagit artistrollen, och den lämnar hon sedan över till de arton mottagarna av groggarna.

Med tiden infann sig också ett successivt avståndstagande från att uppträda alltför frekvent i krogsammanhang och idag vill varken folkparkerna eller han ha varandra, skriver Ulrika Knutson, som återger Adolphsons beskrivning av hur det vid mer olyckliga tillställningar kunde vara problematiskt att behöva kunna ”överrösta vrålen” från vissa delar av publiken. Olika scensammanhang kräver olika material. Många mer handfasta visor från Cabaréttiden kom Adolphson att använda i folkparkerna, ”denna speciella försörjning”. Trots detta visade det sig snart att folkparkerna och Adolphson inte passade för varandra. ”Jag såg ju inte ut som en trubadur skulle se ut.” Skilsmässa blev den lyckligaste lösningen. Ett resultat av denna skilsmässa var ett album som tycktes rikta sig inåt mot centrum i såväl Adolphsons framförande som mot uttrycket i visorna.

Året 1974, tjugo år efter debuten, kom Olle Adolphson och 4 Ferlin, ett musikaliskt avskalat album, där nära och personligt tilltal underströks i det av upphovsmannen egenhändigt målade omslaget, ett självporträtt i form av en monokrom akvarell föreställande artisten blickandes ut över ett soligt sommarlandskap. Han bär lediga sommarkläder på bilden; tunn, ljus sommarkavaj fladdrande i vinden, utanpåhängande randig skjorta med uppknäppt krage och ljus hatt till skydd mot solen. Mannen ser ut ur bildytan, bakåt, åt vänster, och bilden har många markörer av ledighet och distans till omgivningen. Här framtonar en annan och mer informell bild än den ofta konfektionsmässigt korrekta gestalt i slips och välskuren kostym som publiken vant sig att förknippa med Adolphsons offentliga framträdanden.

Detta album var också musikaliskt påtagligt informellt. Borta var orkesterarrangemang och kvar enbart den egna akustiska gitarren. Endast ett fåtal av visorna på detta album var inte tidigare publicerade, många långt tidigare, men urvalet, den belysning de gav varandra, tillsammans med det sparsmakade framförandet ställde exekutören och upphovsmannens persona i nytt och därmed aktualiserat ljus.

Framförandeidiomet från Olle Adolphson och 4 Ferlin, solorösten och den ensamma gitarren, kom att gå igen i Adolphsons efterföljande insjungningar av Evert Taubes hela repertoar som 1976 gavs ut på tre dubbelalbum i följd Karl Alfred, Fritiof Andersson och jag Telestar TRS 11153/54, Jag har skrivit till min flicka Telestar TRS 11165/66 och Från San Remo till Sandhamn Telestar TRS 11167/68. Samma inspelningstekniker och producent på samtliga fyra utgåvor säkerställde en genomgående klangbild. De Taube-tolkningar som Adolphson presenterar på dessa inspelningar skiljer sig ganska markant från det frejdiga allsångsidiom vi vant oss att förknippa med många av Evert Taubes visor. Här lyfts en lyhörd och nyansrik Taube fram i den intima inspelning Adolphson tillsammans med tekniker och producent lyckats åstadkomma. Med röstens hjälp gestaltas dramat i Balladen om Briggen Blue Bird av Hull genom utnyttjande av klangrummets hela dynamik från tystnad till styrka. I den söndersjungna Calle Schewens vals lyckas ett avspänt, talnära röstläge och luftigt gitarrackompanjemang ge ny realism och nytt liv åt melodin och påvisa en substans i denna visa som på gott och ont blivit något av en nationell semestersymbol.