LIV & VERK : UTGÅNGSPUNKTER 2
Biografi
Olle Adolphson

 

 

Olle Adolphson säger sig skapat musik på ett eller annat sätt redan från fem års ålder. Vid Norra Latin i Stockholm fick han piano-undervisning av pianolärare Dorkas Norre och den musikteoretiska skolningen förmedlades av musikläraren Gösta Hådell vilket gav "inspiration att lägga beslag på systerns gitarr och sedan på egen hand lära sig traktera instrumentet. Dessa lektioner gjorde intryck som femtio år senare inte glömts. Vid tretton års ålder blev han medlem i radiotjänsts gosskör, när denna formades 1947. Gitarren kom in i livet först några år senare, vid femton års ålder, en tid då han gick på Whitlockska samskolan. Det var dock inte förrän i samband med studentlivet vid Stockholms högskola, och studier i litteratur och musikhistoria, som musiken kunde börja bidra till uppehället. Delvis åberopar han bakgrunden till sitt yrkesval som beroende på denna av fadern tidigare beskrivna ”fumlighet”. Han menar sig varit just så ”fumlig och bakom” att han inte begrep hur han skaffade sig studielån, och att utvinna pengar hemifrån var inte aktuellt. Han började framträda och sjunga visor på kåraftnar och liknande tillställningar, och tog bl.a. upp gamla stockholmsvisor i sin repertoar. En av dessa gamla "Ekensånger" var Kungsholmsligans paradmarch 1899 av Arthur Högstedt. En visa vars motiv senare kom att omstöpas till Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken. Olle Adolphson berättar att han redan som tonåring hade börjat att skriva egna visor. I studentkårssammanhang gjordes erfarenheter som kom att lägga en grund till den persona som professionell artist han senare skulle gestalta. Framträdandena togs väl emot; han berättar: ”Jag kom att framträda lite varstans och kunde försiktigtvis höja mina förvisso blygsamma arvoden.”
Olle möter radiopubliken som trubadur en av de första gångerna. Vilket sällskap sen...

 

Hemma hos Taube
Evert Taube har ofta angivits som något av nestor inte bara för nutida svensk vistradition i allmänhet, utan även för Olle Adolphson i synnerhet. Adolphson fick, efter att ha blivit bekant med Sven-Bertil Taube, som ung många tillfällen att följa Evert Taube på nära håll, vilket gav nyttiga lärdomar vad gällde den egna konstutövningen. Sven-Bertil Taube berättar om sina tidigaste lärdomar i konsten att tolka visor som förmedlats till honom av fadern ”Det gällde att stå stadigt, sjunga ut och texta tydligt.”

Välskurna tjänstemän i karriären eller...?

Möjligen speglar dessa enkla ord något som även Adolphson lärde sig av Evert Taube. En annan av lärdomarna var att inte understryka ett lyriskt och romantiskt innehåll alltför mycket. Visan som redan i sig tenderar att betraktas som lyrisk och romantisk behöver inga onödiga åthävor åt det hållet, säger Adolphson, och ger med detta ett av flera uttryck för en inte helt konfliktlös hållning till visan. Trots ett sådant påstående har få visartister kommit att tränga så långt in i lyriska stämningslägen som just Olle Adolphson. Inte minst textligt med hjälp av det bildmässiga seende han utvecklat som målare och bildkonstnär och som kommer till uttryck i visor som Trädgårdsinteriör, Ge mig en dag och Blåst.

Olle tillsammans med Evert Taube och Roland Bengtson i inspelningsstudion


Olle Adolphson blev en välkommen gäst i det Taubska hemmet, och också nära vän till Sven-Bertil. Han kom tidvis att agera som ackompanjatör åt Evert Taube. Ett av dessa tillfällen var tillsammans med gitarristen Roland Bengtsson vid Evert Taubes studiosessioner i november år 1956. Producenten Hans Kempe berättar att gitarristerna fick ”improvisera, transponera och brodera efter bästa förmåga”, då Taube inte tillät någon längre repetitionstid, sedan inspirationen väl börjat flöda. Detta kom att resultera i att ”en större frihet och rikare variation i harmoniseringen kännetecknar ackordsättningarna, än de arrangemang man vanligen får höra till dessa melodier, skriver Kempe.” Evert Taube var en förebild även i privat hänseende. Hos personen Evert Taube fanns drag som med tiden kommit att framträda som markanta i Olle Adolphsons egen gestalt. Han beskriver Taube sålunda som en person det stod högspänning kring. ”det skapade ofta förvirring och osäkerhet i hans närhet, och fjäskande undfallenhet eller beskäftighet blev resultatet. Själv förutsatte han ständigt motstånd och brist på förståelse hos omgivningen, ibland med rätta, och hans sätt kunde därigenom få ett utmanande drag.” Möjligen finns också inte så lite av självporträtt i denna beskrivning av lärofadern. I synnerhet i ljuset av de känslolägen som kommer till uttryck vid andra tillfällen när Adolphson i en vers skriver: ”Min själ om jag nu kan begripa varför jag skall vara så vrång?”.

Min själ om jag det kan begripa
varför jag skall vara så vrång
det är så man helst vill lipa
min natt är mig sannerligen lång

Det våndas och kvider härinne
och gnisslar och svider och svär
det har jag förjämt i mitt sinne
och jag vet inte varifrån det är

Jag bär på ett kors och en plåga
som jag själv har lagt på min rygg
Min kalk har jag bräddat med råga
med malört och galla, besk och stygg

Jag vånne jag tordes att våga
att tvinga mig ut ur mitt tvång
var dag har nog av min plåga
min natt är mig sannerligen lång

 
Lars Forssell gav i ett vänskapsporträtt av vännen Adolphson som yngling följande beskrivning: ”redan då, redan i denna unge sagoprins, kunde man ana en vresighet, ett egensinne, en uppkäftighet och ståndaktighet i åsikterna som våldsamt motsade hans milda och förföriska yttre. Han kunde till och med säga emot Pär Rådström, vilket på den tiden krävde ett icke föraktligt mått av självkänsla och mod”.
Evert Taube bör såtillvida räknas som en av de viktigaste inspirationskällorna. Det finns många drag hos Taube som återkommer hos Adolphson i såväl textliga motiv som melodiska och musikaliska formler. Exempel på detta har anförts av såväl Larson som Holm. En konsekvens av uppskattningen av Evert Taube blev också insjungningarna på 70-talet av hela Taubes repertoar.
Adolphson blev under en tid ordförande i Taube-sällskapet och har återkommande givit uttryck för sin beundran och känsla av släktskap med Evert Taube. ”Evert Taube kunde lyfta fram det stora i människors situationer, vilket popmusiken sällan lyckats med”, säger han. ”Evert Taubes begåvning och storhet låg i hans sällsynta förmåga att skilja det höga från det låga, det stora från det vanliga. Han kunde också med både humor och ironi, även självironi, se det låga i det höga, det lilla i det stora. Men framför allt förmådde han lyfta och höja det ovanliga ur det vanliga, det höga ur det låga. Och han gjorde det med stor kraft och stark känsla och med osviklig urskiljning – men så utsökt och så naturligt att vi i förstone inte märker det.”
Om sina egna Taube-tolkningar säger Adolphson: ”Lite har jag nog från Evert själv. När han sjöng så långsamt att deklamationen framstod inne i musiken. Jag ville hedra honom, lyfta fram hans sinne för fakta, hans förmåga att koncentrera ett händelseförlopp i en enda punkt. Visa att ett moln som står lysande över berget inte är en romantisk bild utan ren realism". Mycket av Taubes visor är idag så söndersjungna, anser han, att vi inte längre hör texten. "Mitt i allt det som är trivialt hade Taube siktet uppsatt på sin konst, och det siktet var högt. Vilket är värt att följa.”
En tolkning av lyriken i Nocturne/Sov på min arm som han återgivit vid flera tillfällen kan belysa den komplexitet som kan gömma sig under det skenbart enkla hos Taube: "här handlar det sannerligen inte om svärmiskt allmängods, som folk tror. Här har vi tre sexuella utlösningar; en , två, tre, Den frid som hjärtat hyser är helig, den frid man kan ha mitt i en utlösning, mitt i stormens öga.” ”Helig den frid som hjärtat hyser mitt i den virvlande blodstormens larm!” Liknande drag av mångbottnad vislyrik är inte svårt att finna exempel på i hans egen produktion.