Biografi
Olle Adolphson

LIV & VERK 6:

OA, Visvänner, YTF och Sextiotal

 

 

Bland visans vänner och yrkestrubadurer


Sällskapet Visans vänner hade bildats 1936 och bland sällskapets grundare fanns Evert Taube. Hur såg Visans Vänner ut i begynnelsen av femtiotalet när Adolphson började bevista kretsens sammankomster, respektive trettio år efter bildandet, när Cornelis Vreeswijk etablerat sig på Stockholms estrader och Adolphson redan sedan länge befäst sin position?
Vreeswijks utsagor talar för att Visans Vänner kunde upplevas som något av ett stelnat etablissemang av utomstående på sextiotalet och han gav uttryck för avståndstagande från den verksamhet Visans Vänner bedrev vid denna tid. Med tanke på att Visans Vänner utgjort en krets som närt och fostrat Olle Adolphson, är det inte svårt att föreställa sig att det tidvis kan ha uppstått kollegiala spänningar mellan de bägge artisterna. Cornelis Vreeswijk sade att ”på den tiden var det Visans vänner för hela slanten i Sverige. Visan var en slags hobbyverksamhet för överklassen. Vi hade en stram, tuktad visa, och om jag törs påstå mig ha gjort någonting så är det väl att jag spräckte upp från det gamla sättet att skriva och sjunga. Jag bröt med traditionen, och gjorde en oväntad grej med visan. Jag pratsjöng, och mina texter hade ett socialt innehåll.” Om Visans Vänner för Vreeswijk representerade ett slags hobby-verksamhet för överklassen, kan anas att en schism med tillhörande grupperingar i motsatta läger hade vuxit fram. Detta efterlyser svar på frågor om hur denna schism såg ut, när den började, och om och hur länge den bestod.
Olle Adolphsons LP Visor utkom 1964, samma år som Cornelis Vreeswijks första LP. Visor innehåller endast ett nummer där Adolphson själv står för såväl musik som text. I övrigt domineras samlingen av tonsättningar av andras texter och urvalet kan sägas ha viss exklusiv litterär prägel, som i jämförelse med Vreeswijks LP på vissa håll kunde uppfattas som ”finkulturell”. Skivan framstår dock idag som ett seriöst upplagt och experimentellt projekt, där en orkestral klangbild är en integrerad del i framförandena. Olle Adolphson tar ut svängarna av sitt intresse för den förening av konstmusik med lättare visor han uppskattat i fransk chanson. Det är som sångare och tonsättare Adolphson i första hand framträder här. Albumet byggs helt på egna tonsättningar av svensk lyrik som spänner från Lars Wivallius till Nils Ferlin och Bo Setterlind. Tonsättningarna av Ferlindikterna hade förekommit redan i samlingen 13 visor från 1957 och återkommer 1974 i nya tappningar på LPn Olle Adolphson och 4 Ferlin.


Ett intensivt sprudlande orkesterarrangemang av Livets fest inleder samlingen med en energisk och ambitiös ton som anslås av fanfarmotiv i introduktionen och dubblerad melodi i stråkar tillsammans med livsbejakande gestik i Adolphsons röst i tolkningen av Bo Setterlinds text. Därefter sjunker tempot tillbaka i efterföljande visor. Det brett upplagda framförandet av Lars Wiwallius Klagevisa över en torr och kall vår dominerar skivan genom sin längd. Den följs av En äventyrare arrangerad med medeltida musikaliska markörer som tar fasta på stildrag i äldre musik, där krumhorn, rebec och säckpipor efterliknas i klangbilden. Reminiscenser av dessa klanger återkommer även indirekt i kombination med oroande disharmonier i Mats Olssons orkestrering av Adolphsons tonsättning av Nils Ferlins Inte ens det förflutna. Högt uppspända arrangemang kontrasteras av lenare svepande stråk- och flöjtstämmor i visor som Evert Taubes Västanvind och Nils Ferlins Om våren. I flera nummer står sångstämman ensam emot orkesterbakgrund, utan vare sig gitarr- eller pianoackompanjemang.
Visor arrangerades och dirigerades av Mats Olsson. På förfrågan om hur arrangemangen tillkommit, huruvida Adolphson och Olsson bollat idéer mellan varandra, menar sig Olsson självständigt ha instrumenterat och arrangerat materialet utan anvisningar från Adolphson. Olsson betonar vikten av integritet som arrangör, ett arbete som sällan röner motiverat erkännande. Inte heller vad gäller denna produktion säger han sig minnas att arrangemangen uppmärksammades nämnvärt i pressen. Mats Olsson beskriver dock samarbetet som problemfritt, men poängterar att han uppfattat Adolphson som värnande om frihet i relationer till skivbolag och att han ibland kunnat vara mycket bestämd i sina åsikter ”på sätt som inte alltid underlättade relationerna”.


1965 och 1966 förändrades bilden av populärmusiken i Sverige. The Beatles-febern hade slagit rot över världen, popmusik och popband blev nya begrepp som tycktes profilera sig markant emot etablerad schlager- och underhållningsmusik. Grunden hade lagts redan i och med rockens intåg under femtiotalet. Unga popband bildades med sällan skådad frenesi, och massmedial uppmärksamhet riktades också mot detta fält. Snabbt uppstod en relativt stor musikalisk spännvidd i denna musikkultur, som inkluderade allt från trallvänlig och lättsam, melodisk pop till bluesband och strävt experimentella konstellationer. Även folkvisan liksom den nykomponerade poetiska visan fick betydelse i svallvågorna från tre unga artister som accepterades i rock- och popkulturen och presenterades i massmedia- och ungdomstidningar som "protest-sångare": Bob Dylan, Joan Baez och i viss mån även den brittiske Donovan. Dylans betydelse för populärmusiken kan knappast överskattas. I Sverige kunde Cornelis Vreeswijk på sitt sätt delvis axla denna roll, och accepterades snabbt i popkulturen. Delkulturer som inte accepterades i lika hög grad, såsom t.ex. countrymusik och ren underhållningsmusik, marginaliserades från att tidigare haft starka positioner. Det internationella upptagningsområdet för material till svenska försäljningslistor som tidigare hade varit utspritt över Tyskland och Frankrike förflyttades helt till England och USA.


Året 1965 finns två inspelningssessioner med Olle Adolphson dokumenterade, men inga utgåvor av nya inspelningar, endast några återutgivningar av tidigare visor. 1966 utkom en EP med fyra nummer tagna från 1965 års sessioner: Konstnasaren, Stavhopparen, Blåst, och Skattlösa bergen. Den senare är en textsättning av en amerikansk countrydänga med förhållandevis humoristiskt textmotiv. Från året 1966 finns blott två inspelningar, bägge tillfälliga projekt utan direkta kopplingar till den egna skivproduktionen: dels den första inspelningen (live) av visan Att Vänta i samband med en Amnesty-gala på Stadsteatern i Stockholm 17 januari 1966 , dels ett projekt inspelat i Philipsstudion i oktober Du och Ditt Öl. För Adolphson, som redan på LPn Visor valt att gå en smal väg kan man undra om förändringen i musikaliskt samtidsklimat medfört att han som skivartist upplevde sig åsidoställd, eller åtminstone valde att förhålla sig avvaktande till händelserna.


Flera av Adolphsons översättningar av amerikanska country-schlagers publiceras dock under mitten av sextiotalet: Merle Kilgores The Folksinger hade fått svensk text och blivit I ösregnet liksom Wolverton Mountain av samme upphovsman blev Skattlösa Bergen, I´m an old cowhand av J. Mercer blev till Helga - jag älskar Dig som Adolphson sjöng på karikerat truligt "jobbarmål" . Rod McKuens The world I used to know blev Världen som var min, och översättningen av Stuart Hamblens This ol´House en outsläcklig landsplåga som Trettiofyran i Per Myrbergs tappning. Olle Adolphsons betydelse för svensk populärmusik kan avläsas inte bara i egna inspelningar, musikalier och framträdanden, utan även i hans produktion som textförfattare och översättare för andra artister. De flesta översättningar har dock tillkommit på förfrågan från förlag och producenter. ”Kabaré-direktörerna hade aldrig råd att köpa både text och musik: de nöjer sig med att låta visdiktarna göra nya texter till importerade melodier”, skrev Lars-Eric Örtegren i RiR i en presentation av Adolphson redan 1962.


LPn Vad tänker jag på? från 1967, inledd med en frejdig version av Eiravisan, förändrar stämningsläget till att bli mer komplext, motsägelsefullt och allvarligt med flera visor om uppbrott och främlingskap. Den känslömässiga tyngden av visor som Sista dan tillsammans, Vad tänker jag på? Det ligger ett land långt borta och Nu har jag fått den jag vill ha färgar skivan. Dessa, liksom den självbiografiska Sigge Skoog, präglas mer påtagligt av personliga perspektiv än materialet i tidigare samlingar, och framstår i det närmaste bitvis som starkt självutlämnande. Det är svårt att undgå att ställa Vad tänker jag på? i relation till samtida textliga tendenser inom internationell popmusik. Med Dylans inträde på scenen hade populärmusiken sedan något år tillbaka förlorat mycket av sin textmässiga oskuld. Han hade bl.a. efter att ha utsatts för ett allvarligt mordförsök trätt tillbaka från politiska positioneringar som medborgarrättskombatant, och tagit fasta på personligt hållna relationsskildringar i sina texter. Detta gav genklang på många olika håll inom populärmusiken och inte minst inom countryballad- och singer/songwritergenren blev den personliga självbekännelsen en vanlig företeelse.
Framförandemässigt bjuder Vad tänker jag på? på avspänt vokalframförande i tekniskt förstklassiga upptagningar, som med hjälp av mer mikrofonnära sångteknik än tidigare återger ett rikt spel av timbremässiga nyanser i röst och frasering. Många nummer lades i lägre och mer talnära tonläge än i tidigare inspelningar, vilket tillsammans med ökad mognad i rösten gott reflekterar mångfalden skiftningar i visornas texter. Samma år utkom den retrospektiva LPn Visor under 10 år där Adolphsons tidigare inspelningar tillsammans med olika kapellmästare var sammanställda.

Olle Adolphson uppträder sista kvällen på Hamburger Börs 22 december 1970 (foto: reportagebild)

 

YTF / Pråmen


YTF grundades 1971 som en intresseorganisation för yrkesverksamma artister inom trubadurgebitet. Verksamheten ägnas huvudsakligen åt bokningsverksamhet, men även i viss mån åt fonogramutgivning. Liknande sammanslutningar var i sjuttiotalets början tämligen vanliga och hängde delvis samman med den s.k. ”progressiva” musikrörelse, där mindre och ofta ideellt drivna skivbolag uppstod på olika håll i Sverige. Dessa var led i en motreaktion mot monopolisering av skivindustrin och mot alltför kommersiellt styrda intressen. Olle Adolphson tyckte sig finna anledning att vara på sin vakt. Enligt honom ville ledningen i YTF en tid att medlemmarnas individuella gager skulle gå till gemensam kassa som alla medlemmar skulle dela på. Adolphson som vare sig tyckte om orden ”yrke” eller ”trubadur” hade ingen lust ge sitt gage åt ”de där slashasarna”.
”Misstänksamt såg jag på hur yngre kollegor och andra vissjungande pojkar och flickor satte på sig allt besynnerligare utstyrslar, slokhattar, konstiga västar, gitarrer över axeln, blommor i skägget”. Att detta syftar på figurer inom YTFs inre led torde vara svårt att missta sig på. Uttalandet är en av många markeringar av avståndstagande från det ”olycksaliga” trubadurkonceptet och tillhörande grupperingar. ”Jag har aldrig varit någon yrkestrubadur, det kan jag försäkra. De tyckte jag var illojal. Men jag avskydde deras attityd. Allt blev attityd. De låtsades göra något som jag gjorde på allvar.” Olle Adolphson minns en episod när han på restaurang Gyllene Freden blivit hotad att utsättas för direkt fysiskt våld om han inte lovade att erkänna Bellman varit socialist. Han lyckades emellertid slingra sig ur situationen med skinnet i behåll, men tillstår att situationen var symptomatisk för attityder som var starka inom den nya kullen vissångare och inom YTF. Det har påståtts att han aldrig medverkade på vispråmen Storken som var samlingplats för många i kretsen runt YTF vid tiden, men i själva verket uppträdde han där 1969, även om han inte tillhörde de mer frekventa aktörerna. Ett tillfälle spelades in av SR och sändes 690703 med titeln ”Vi på Pråmen”. Det urval visor som Adolphson framförde vid tillfället är möjligen tidstypiskt: Vals på Sergels torg, Törnrosa samt Siv och Gunne.
De påklistrade attityderna gällde inte minst Vreeswijk, säger Adolphson, och de två artisterna hade också mycket marginellt med varandra att göra under långa perioder. ”Jag hade mina kretsar och min publik och han hade sin”. Med tiden kom dock Vreeswijks vassaste kanter att slipas av och de kom att umgås privat under de tider Vreeswijk bodde i Köpenhamn på 80-talet. Om effekterna av periodens politiska visklimat, säger Adolphson: ”Den svenska politiska visan har varit sammanbiten och hatisk, utan entusiasm, Vi har t ex aldrig kunnat nå upp till Biermans lyrik.” Agitationsvisan blev mer framträdande och allt annat framstod som socialt förräderi.

Mot slutet av sextiotalet hade den samhällskritiska och burleska tonen kommit att få större plats i Adolphsons produktion, och med den ett humoristiskt berättande, utifrån lokala Stockholms-perspektiv. Musikaliskt har LPn Låtar i stan (1969) en folklig karaktär i många visor och instrumenteringen har givits mindre format än vid tidigare inspelningar. Orkesterarrangemang har försvunnit och ersatts av en mindre besättning som bestod av Adolphsons gitarr, Sture Åkerbergs bas och, likt ett avlägset eko från nyvunna segrar inom rockvärldens inspelningsteknologi, melodigitarrpålägg (en samtida term var ”sound –on–sound”-teknik) gjorda av Adolphson själv. Visan Sommargylling ackompanjeras av ett ensamt piano. Dragspelet lyser med sin frånvaro trots att det omnämns i texten till den folklustspelartade Fest hos Gustavsson som sjungs med frustande karikerad Stockholmsk Söderdialekt. Över huvudtaget finns återkommande folklustspelspräglade inslag på Låtar i stan med titlar som Balen på bakgårn, Livet i Hornskroken, Mordet på Kommendörsgatan, Fest hos Gustavsson, Kolingarnas entré och Vals på Sergels torg. Det är inte utan att vissa kopplingar kan anas till faderns mustiga rollgestaltningar samma tid av figurer som Harald Hilding Markurell i lustspelet ”Markurells i Vadköping” eller av pastor Nordström i TVs filmatisering av Strindbergs ”Hemsöborna”.


Kanske kan skivan ses som försök att markera, befästa och utnyttja en nisch som Adolphson redan etablerat åt sig i en period när han fått full konkurrens av Vreeswijk som redan hunnit med ett antal LP-skivor, som fått gott mottagande och som utveklats musikaliskt i tidsenlig riktning mot de amerikanska influenser, inte minst från Dylan, som slagit rot hos visdiktare världen över. The Beatles Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band hade redan något år på nacken, och rockmusiken hade erövrat stora delar av den svenska populärmusikens arenor. Rätteligen kan nog sägas att franskt influerade orkesterarrangemang med svepande stråkstämmor, pianoglitter och musettedragspel stod lågt i kurs på musiksmakens marknad bland mer inflytelserika företrädare för publik, bransch och recensenter vid tiden. Förhållandena kan ha påverkat val av klanglig karaktär på skivan, tillsammans med att magrare budget tilldelats produktionen från skivbolagets sida av samma orsaker. Hade Adolphson, som redan tidigare frikostigt visat sitt sociala engagemang, på detta album givit efter för yttre krav på att profilera dessa perspektiv? Svallvågorna efter samtidens politiskt upproriska strömningar medförde efterfrågan på markerad realism i sociala skildringar. Den fokusering på sociala missförhållanden som Vreeswijk på sitt sätt ärvt från Jacques Brel och från Dylan, hade få förmildrande drag i sina beskrivningar, där det sociala armodet ytterst sällan kompletterades av den humor eller glädje som i många fall möjliggjorde för människor att överleva sin misär, annat än med lakonisk svarthumor. Livsglädjen som motpol och motgift var däremot något som Adolphson föreföll att vilja bidra med.
Låtar i Stan finns ett antal exempel som kan tolkas som svar och som motbilder mot flera olika filter av samhällsbilden. Det är t.ex. lätt att se den intrikata kärleksvisan om Siv och Gunne som, om inte något av ett svar på, så åtminstone parallell med Vreeswijks ohämmade erotiska skildringar som publicerats de närmast föregående åren, som med öppna sexuella anspelningar chockat många i samtiden, men samtidigt bidragit till att väcka ett intresse hos stor publik. I Siv och Gunne framställdes på ett nästan demonstrativt diskret sätt den sexuella akten med både realism och ömhet.
Inte utan tanke återknöt Siv och Gunne såväl musikaliskt, som textmässigt till den oskuldsfulla visan Duvan och vallmon som i sin tur anspelar på den höviska medeltida trubadurdiktning han sökt uppliva i sina tidigaste vissamlingar. I visan Vem om nyckelbarnet känns tonfallet igen från samtidskonstens skildringar av förorternas ”betongghetton”, sådana som Ola Billgrens målning Diptyk från samma år, en målning som med detaljerad superrealism skildrar anonymitet och alienation i förorterna.
Visan Prylar kan även denna i sitt anspråkslösa format ses som en sorts motbild till konventioner som bildats i samtidens utbredda kritik hos konstnärer och författare mot materialismens dominans. Visan förefaller rikta sig just mot en kritik av konformistiska och konventionella värderingar som i sin tur redan stelnat och omvandlats till nya konventioner och dogmer. Tvärtemot många av samtidens kritiska utsagor om ägandet i allmänhet, går Adolphson i motvalls och skriver en ömsint, lite tankspridd reflektion över hur han i hemmet upplever att en sorts kärlek gömmer i hemmets alla ’prylar’.
En annan av skivans motbilder är Vals på Sergels torg, en wienervals som beskriver ett dråpligt scenario som utspelat sig när trubaduren inkallats att spela på självaste julafton på Sergels torg i Stockholm.


Julafton längst nere i sergels torg
där står åtta poliser på vakt
och drager om människans ordning försorg
som just dansar där ute i takt
en liten förskrämd och förfärader hop
som nu dansar när natten sig sänkt
till botten av den förfärliga grop
som dock var så förunderligt tänkt


Förvisso var denna motbild riktad mot Stockholms politiska styre. Den fysiska miljön, Sergels torg, står som sinnebild för såväl folkhemmets skrytbyggen som för social misär och förnedring och är en miljö där de utslagna existenser som befolkat Vreeswijks visor är mer än hemma. Här målar Adolphson upp en motbild med ett budskap riktat dels mot samhällets mer grandiosa misslyckanden, men samtidigt också är en tidstypisk visa för samtiden. Situationens folklighet kontrasteras dock av musiken till visan som är komponerad i form av en wienervals efter konstens alla regler med genomföring och allt. ”Varje trubadur bör ha gjort minst en ballad, en wienervals och en tango”, skämtar Olle Adolphson.