Sällskapet Visans vänner hade bildats 1936 och bland sällskapets grundare fanns Evert Taube. Hur såg Visans Vänner ut i begynnelsen av femtiotalet när Adolphson började bevista kretsens sammankomster, respektive trettio år efter bildandet, när Cornelis Vreeswijk etablerat sig på Stockholms estrader och Adolphson redan sedan länge befäst sin position?

Vreeswijks utsagor talar för att Visans Vänner kunde upplevas som något av ett stelnat etablissemang av utomstående på sextiotalet och han gav uttryck för avståndstagande från den verksamhet Visans Vänner bedrev vid denna tid. Med tanke på att Visans Vänner utgjort en krets som närt och fostrat Olle Adolphson, är det inte svårt att föreställa sig att det tidvis kan ha uppstått kollegiala spänningar mellan de bägge artisterna. Cornelis Vreeswijk sade att ”på den tiden var det Visans vänner för hela slanten i Sverige. Visan var en slags hobbyverksamhet för överklassen. Vi hade en stram, tuktad visa, och om jag törs påstå mig ha gjort någonting så är det väl att jag spräckte upp från det gamla sättet att skriva och sjunga. Jag bröt med traditionen, och gjorde en oväntad grej med visan. Jag pratsjöng, och mina texter hade ett socialt innehåll.” Om Visans Vänner för Vreeswijk representerade ett slags hobby-verksamhet för överklassen, kan anas att en schism med tillhörande grupperingar i motsatta läger hade vuxit fram. Detta efterlyser svar på frågor om hur denna schism såg ut, när den började, och om och hur länge den bestod.

Olle Adolphsons LP Visor utkom 1964, samma år som Cornelis Vreeswijks första LP. Visor innehåller endast ett nummer där Adolphson själv står för såväl musik som text. I övrigt domineras samlingen av tonsättningar av andras texter och urvalet kan sägas ha viss exklusiv litterär prägel, som i jämförelse med Vreeswijks LP på vissa håll kunde uppfattas som ”finkulturell”. Skivan framstår dock idag som ett seriöst upplagt och experimentellt projekt, där en orkestral klangbild är en integrerad del i framförandena. Olle Adolphson tar ut svängarna av sitt intresse för den förening av konstmusik med lättare visor han uppskattat i fransk chanson. Det är som sångare och tonsättare Adolphson i första hand framträder här. Albumet byggs helt på egna tonsättningar av svensk lyrik som spänner från Lars Wivallius till Nils Ferlin och Bo Setterlind. Tonsättningarna av Ferlindikterna hade förekommit redan i samlingen 13 visor från 1957 och återkommer 1974 i nya tappningar på LPn Olle Adolphson och 4 Ferlin.

Ett intensivt sprudlande orkesterarrangemang av Livets fest inleder samlingen med en energisk och ambitiös ton som anslås av fanfarmotiv i introduktionen och dubblerad melodi i stråkar tillsammans med livsbejakande gestik i Adolphsons röst i tolkningen av Bo Setterlinds text. Därefter sjunker tempot tillbaka i efterföljande visor. Det brett upplagda framförandet av Lars Wiwallius Klagevisa över en torr och kall vår dominerar skivan genom sin längd. Den följs av En äventyrare arrangerad med medeltida musikaliska markörer som tar fasta på stildrag i äldre musik, där krumhorn, rebec och säckpipor efterliknas i klangbilden. Reminiscenser av dessa klanger återkommer även indirekt i kombination med oroande disharmonier i Mats Olssons orkestrering av Adolphsons tonsättning av Nils Ferlins Inte ens det förflutna. Högt uppspända arrangemang kontrasteras av lenare svepande stråk- och flöjtstämmor i visor som Evert Taubes Västanvind och Nils Ferlins Om våren. I flera nummer står sångstämman ensam emot orkesterbakgrund, utan vare sig gitarr- eller pianoackompanjemang.

Visor arrangerades och dirigerades av Mats Olsson. På förfrågan om hur arrangemangen tillkommit, huruvida Adolphson och Olsson bollat idéer mellan varandra, menar sig Olsson självständigt ha instrumenterat och arrangerat materialet utan anvisningar från Adolphson. Olsson betonar vikten av integritet som arrangör, ett arbete som sällan röner motiverat erkännande. Inte heller vad gäller denna produktion säger han sig minnas att arrangemangen uppmärksammades nämnvärt i pressen. Mats Olsson beskriver dock samarbetet som problemfritt, men poängterar att han uppfattat Adolphson som värnande om frihet i relationer till skivbolag och att han ibland kunnat vara mycket bestämd i sina åsikter ”på sätt som inte alltid underlättade relationerna”.

1965 och 1966 förändrades bilden av populärmusiken i Sverige. The Beatles-febern hade slagit rot över världen, popmusik och popband blev nya begrepp som tycktes profilera sig markant emot etablerad schlager- och underhållningsmusik. Grunden hade lagts redan i och med rockens intåg under femtiotalet. Unga popband bildades med sällan skådad frenesi, och massmedial uppmärksamhet riktades också mot detta fält. Snabbt uppstod en relativt stor musikalisk spännvidd i denna musikkultur, som inkluderade allt från trallvänlig och lättsam, melodisk pop till bluesband och strävt experimentella konstellationer. Även folkvisan liksom den nykomponerade poetiska visan fick betydelse i svallvågorna från tre unga artister som accepterades i rock- och popkulturen och presenterades i massmedia- och ungdomstidningar som "protest-sångare": Bob Dylan, Joan Baez och i viss mån även den brittiske Donovan. Dylans betydelse för populärmusiken kan knappast överskattas. I Sverige kunde Cornelis Vreeswijk på sitt sätt delvis axla denna roll, och accepterades snabbt i popkulturen. Delkulturer som inte accepterades i lika hög grad, såsom t.ex. countrymusik och ren underhållningsmusik, marginaliserades från att tidigare haft starka positioner. Det internationella upptagningsområdet för material till svenska försäljningslistor som tidigare hade varit utspritt över Tyskland och Frankrike förflyttades helt till England och USA.

Året 1965 finns två inspelningssessioner med Olle Adolphson dokumenterade, men inga utgåvor av nya inspelningar, endast några återutgivningar av tidigare visor. 1966 utkom en EP med fyra nummer tagna från 1965 års sessioner: Konstnasaren, Stavhopparen, Blåst, och Skattlösa bergen. Den senare är en textsättning av en amerikansk countrydänga med förhållandevis humoristiskt textmotiv. Från året 1966 finns blott två inspelningar, bägge tillfälliga projekt utan direkta kopplingar till den egna skivproduktionen: dels den första inspelningen (live) av visan Att Vänta i samband med en Amnesty-gala på Stadsteatern i Stockholm 17 januari 1966 , dels ett projekt inspelat i Philipsstudion i oktober Du och Ditt Öl. För Adolphson, som redan på LPn Visor valt att gå en smal väg kan man undra om förändringen i musikaliskt samtidsklimat medfört att han som skivartist upplevde sig åsidoställd, eller åtminstone valde att förhålla sig avvaktande till händelserna.

Flera av Adolphsons översättningar av amerikanska country-schlagers publiceras dock under mitten av sextiotalet: Merle Kilgores The Folksinger hade fått svensk text och blivit I ösregnet liksom Wolverton Mountain av samme upphovsman blev Skattlösa Bergen, I´m an old cowhand av J. Mercer blev till Helga - jag älskar Dig som Adolphson sjöng på karikerat truligt "jobbarmål" . Rod McKuens The world I used to know blev Världen som var min, och översättningen av Stuart Hamblens This ol´House en outsläcklig landsplåga som Trettiofyran i Per Myrbergs tappning. Olle Adolphsons betydelse för svensk populärmusik kan avläsas inte bara i egna inspelningar, musikalier och framträdanden, utan även i hans produktion som textförfattare och översättare för andra artister. De flesta översättningar har dock tillkommit på förfrågan från förlag och producenter. ”Kabaré-direktörerna hade aldrig råd att köpa både text och musik: de nöjer sig med att låta visdiktarna göra nya texter till importerade melodier”, skrev Lars-Eric Örtegren i RiR i en presentation av Adolphson redan 1962.

LPn Vad tänker jag på? från 1967, inledd med en frejdig version av Eiravisan, förändrar stämningsläget till att bli mer komplext, motsägelsefullt och allvarligt med flera visor om uppbrott och främlingskap. Den känslömässiga tyngden av visor som Sista dan tillsammans, Vad tänker jag på? Det ligger ett land långt borta och Nu har jag fått den jag vill ha färgar skivan. Dessa, liksom den självbiografiska Sigge Skoog, präglas mer påtagligt av personliga perspektiv än materialet i tidigare samlingar, och framstår i det närmaste bitvis som starkt självutlämnande. Det är svårt att undgå att ställa Vad tänker jag på? i relation till samtida textliga tendenser inom internationell popmusik. Med Dylans inträde på scenen hade populärmusiken sedan något år tillbaka förlorat mycket av sin textmässiga oskuld. Han hade bl.a. efter att ha utsatts för ett allvarligt mordförsök trätt tillbaka från politiska positioneringar som medborgarrättskombatant, och tagit fasta på personligt hållna relationsskildringar i sina texter. Detta gav genklang på många olika håll inom populärmusiken och inte minst inom countryballad- och singer/songwritergenren blev den personliga självbekännelsen en vanlig företeelse.

Framförandemässigt bjuder Vad tänker jag på? på avspänt vokalframförande i tekniskt förstklassiga upptagningar, som med hjälp av mer mikrofonnära sångteknik än tidigare återger ett rikt spel av timbremässiga nyanser i röst och frasering. Många nummer lades i lägre och mer talnära tonläge än i tidigare inspelningar, vilket tillsammans med ökad mognad i rösten gott reflekterar mångfalden skiftningar i visornas texter. Samma år utkom den retrospektiva LPn Visor under 10 år där Adolphsons tidigare inspelningar tillsammans med olika kapellmästare var sammanställda.

YTF / Pråmen