Biografi

 

Olle Adolphson
LIV & VERK 9: BILDER

 

Bildkonstnären


I Olle Adolphsons målningar finns många paralleller med visdiktningen i stämningar och motivval. De lyriska, för att inte säga pastorala, stämningsbilderna i många visor innehåller ofta målande beskrivningar av synintryck och har blivit ett av Adolphsons kännetecken som visdiktare. Hans eget titelförslag till samlingen Folía var just Bilder, visor, texter och dikten Allt gör jag till bilder skulle ursprungligen placeras som inledningsdikt. Förslaget röstades emellertid ned av förlaget och en annan ordning kom att bli den slutliga. Inslagen av ”bild”skildringar finns även närvarande i Evert Taubes lyrik, men mer sparsmakat trots att även Taube själv var bildkonstnär. Det förekommer minimalt i Vreeswijks diktning och är i stort sett obefintligt hos en artist som Wiehe liksom, märkligt nog, i angloamerikanska traditioner som helhet, där verbala beskrivningar av utpräglat visuella element, färg och form är förhållandevis sällsynta. Möjligen kan naturbeskrivningar i sånglyrik sägas vara något av ett nordeuropeiskt särdrag som kommer särskilt starkt till uttryck hos Adolphson. Den amerikanske musiketnologen Mark Slobin noterar att ”Often in Russian folk song, natural landscapes are described before the important human characters take center stage.”
Som målare kan Adolphson närmast placeras in i en nordisk naturlyrisk tradition med senimpressionistiska ingredienser. I målningar som reproducerats på skivkonvolut, i synnerhet omslaget till Olle Adolphson och Göteborgs kammarkör, finns i Gauguins och Aguelis efterföljd en indelning av motivet i större helheter i avgränsade ytor, gärna sammansmälta av motljusbelysning till monokroma silhuetter. Dessutom har Adolphson i sin vis- och diktsamling Folía bifogat några små, men sammanfattande teckningar. Inte sällan i form av skissartade ”gubbar”. Teckningarna framstår som anspråkslösa, men träffande dagboksskisser i släktskap med både vännen Stig Claessons bilder och Albert Engströms Kolingfigurer.
Under karriärens gång har han, om än av tidsskäl i begränsad skala, fortsatt med måleriet och haft utställningar vid olika tillfällen i offentliga och halvprivata sammanhang. Ulf Gustavson skriver: ”Av skivomslag och diktillustrationer att döma finns i Olle Adolphsons bildkonst ett ömsint, milt, naturlyriskt drag som är besläktat med många av hans visor”. I likhet med Evert Taube säger sig Adolphson från början egentligen först och främst önskat sig att kunna bli konstnär. Modern, vars far, Bernhard Folkestad, varit framgångsrik som konstnär i Norge, såg gärna att han sökte sig mot konstnärsbanan, och han kom också som yngling in vid Pernebys målarskola, men tvingades efter kort tid sluta av ekonomiska skäl. Måleriet visade sig emellertid snart så krävande att det förutsatte heltidsengagemang och kunde inte göras ”vid sidan om” och fick därför av tidskäl tvingas att stå tillbaka. Att varva musik och måleri visade det sig i längden alltför problemfyllt i att ständigt behöva börja om varje gång och på nytt träna upp såväl öga som hand. ”Till slut blev penslarna blytunga.” Idag är Olle Adolphsons målningar spridda på olika privata håll.