Översikt

Efter LPn Olle Adolphson och 4 Ferlin kom det att dröja 20 år innan Adolphson åter gav ut ett soloalbum i eget namn. 1994 kom CDn Älskar inte jag Dig då? på det lilla bolaget MNW, Musiknätet Waxholm. Ett bolag som varit en av grundpelarna för 1970-talets musikrörelse”. På denna inspelning hade ansvaret för musikarrangemangen lämnats över till två representanter för en yngre generation, Stefan Blomqvist och Ronald Bood, som utgått från en detaljgranskning gjord tillsammans med Adolphson av dennes pianosättningar. Här utnyttjas modern inspelningsteknik med stark separation mellan olika ljudkällor och arrangemangen har flera 90-talistiska markörer där arrangörerna tagit tillvara erfarenheter från samtida populärmusik.

En hel del omarbetningar av tidigt eget material dyker upp i ny dräkt. Så gör exempelvis Lars Forssells fria översättning av Charles Baudelaires dikt L´ínvitation au voyage med den svenska titeln Syster följ mig hän. Adolphsons melodi skrevs redan på femtiotalet. Han anger melodin som ursprungligen skriven med syftet att användas i samband med en egen översättning av Baudelaires dikt, en överssättning som dock aldrig blev klar. Melodin användes dock redan 1957 i radioprogrammet Lill-lördag till en sång med text av Beppe Wolgers framförd av Brita Borg Då lyser de älskande som bloss. Flickan och pastorn och Nu kommer kvällen dök bägge upp 1974 på Olle Adolphson och 4 Ferlin. Kanske Du ville ha mig då publicerades i Folía 1983 liksom den humoristiska tangon Fröken Frensen. På skivan finns tre tonsättningar av Harry Martinson Midsommardrömmen, Göksång och Ekosång till fjärilen och en tonsättning av en text av Evert Taube Stockholmsvår.

Initiativ till skivan togs av producenten Ronald Bood. Han kontaktade Adolphson som visade intresse; de träffades och spelade in ett demoband med gitarr och sång direkt i studion. Enligt Bood var Adolphson tidigt klar över vilket material han ville ha med och man arbetade efter detta. Arrangemangsplaner diskuterades och Bood tog med sig inspelningen och gick runt till olika skivbolag och försökte väcka deras intresse. Detta visade sig inte vara en fullt lika tacksam uppgift som kunde förväntas, utan i samtliga fall utom hos MNW avböjdes förslaget. Många gånger var motivationerna av ekonomisk art, men inte alltid. I vissa fall handlade det, enligt Bood, om ren brist på förståelse för projektet. Ett av de bolag som avböjde erbjudandet var EMI, som haft rättigheterna till en stor del av Adolphsons material. De bad dock enligt Bood senare om ursäkt, när de insåg skivans kvaliteter sedan den väl kommit ut på MNW.

Inspelningarna förlöpte över ett flertal sessioner och på albumet finns exempel såväl på separata sångpålägg, som på liveinspelningar i studio tillsammans med ensemble. En av dessa liveinspelningar var Skärgårdsoriginal. Sångtagningarna ville Adolphson alltid göra "torra", utan tillägg av eko eller signalbearbetning, minns producenten som beskriver inspelningarna som ett positivt samarbete i stämning av god balans mellan musiker och Adolphson, som visade sig både kunna lägga sig i och släppa ifrån sig initiativ. Generellt sett förekom inte många omtagningar. Oftast sjöngs hela texterna in på en gång, utan klipp. I några fall lades ett fåtal alternativa tagningar på separata spår, ur vilka man sedan kunde jämka samman slutresultatet. Bood, som arbetat med namnkunniga artister som Monica Zetterlund och Jan Malmsjö, uppskattade samarbetat med en artist med Adolphsons "närvaro och överblick". "Adolphson hade kunnat skriva alla arrangemang själv om han velat, men det gjorde han inte". Vid ett tillfälle, minns Bood, hade Adolphson i efterhand kommit till studion sedan musikerna på egen hand utarbetat ett arrangemang och blivit märkbart förvånad vilket resulterade i en uppsluppen inspelningssession.

Året därefter, 1995, kom den retrospektiva CD-boxen På gott och ont, 51 Adolphsonare på EMI. Boxen bestod av tre CDskivor, 51 inspelningar plus en återutgivning av LPn En stol på Tegnér från 1962. Kollektionen spänner över större delen av ett livsverk. Dock är den utgiven med en diskretion som döljer dess egentliga omfång. Sammanklämd på denna trippel CD med svartvitt omslag ligger ett material som lika gärna hade kunnat vara utspritt över flera CD, såsom fallet är med de stora presentutgåvorna med betydande svenska artister som Ramel, Vreeswijk, Åkerström och andra. Endast två nyinspelade spår finns med. En nytolkning till ensam gitarr av Helga Anderson och ett förhållandevis ”poppigt” ensembleframförande av Trettifyran, den välkända landsplågan med Adolphsons svenska text. Urvalet förvånar något då flera visor kommit att finnas i två tappningar i boxen i och med återutgåvan av En stol på Tegnér, medan andra viktiga inspelningar saknas, inte minst tidigare omnämnda pianoinspelningarna, körvisorna och Taube-tolkningarna.

Förutom egna visor, ton-, text- eller översättningar, har Olle Adolphson som nämnts publicerat i ett flertal olika kanaler i lyrik, barnböcker, TV-manus och körverk. Han har figurerat som exekutör och uttolkare av andras material på scen och skiva, och agerat som estradör, i egenskap av såväl artist som konferencier, och även ägnat sig åt bildkonsten. Jag har försökt att i någon mån belysa några av dessa sidor. Det är dock av flera skäl svårt att fastställa bestämda utvecklingslinjer i materialet, annat än i mycket generaliserande ordalag. Dels föreligger, vilket även konstaterats av Holm och Larson, många gånger stor eftersläpning mellan tillkomst och publicering, dels återanvänder Adolphson upprepade gånger gammalt material, låter detta återuppstå i nytt ljus i nya sammanhang. Långa tider presenterar han inget nytt material över huvudtaget i offentligt ljus, vilket dock, liksom för flertalet konstnärer, inte behöver innebära brist på aktivitet; ”när jag inte syns tror folk att jag inte gör något, men det är ju då jag verkligen arbetar”, har han sagt.

De flesta stildrag han kommit att utveckla gör sig tidigt gällande i produktionen, vilket ytterligare komplicerar kronologin och kräver detaljerade betraktelsesätt. Jag skall senare i arbetet presentera en strukturell genomgång av melodiska och harmoniska variabler i de tidigaste notutgåvorna. Värd att observera är den musikaliska beledsagningen av visorna på skivutgåvorna, och hur denna färgats av olika arrangörer och arrangemangs- och klangideal genom åren.

Den retrospektiva CD-boxen På gott och ont, 51 Adolphsonare från 1995