Biografi
Olle Adolphson

 

LIV & VERK : UTGÅNGSPUNKTER 3

 

 

Vilgot Sjöman, Olle Adolphson & Beppe Wolgers

Karriären tar fart - Receptionen av de första vissamlingarna


Som poet, viskompositör, estradör och skivartist debuterade Olle Adolphson vid skilda tillfällen i mitten av femtiotalet. I egenskap av lyriker inföll debuten redan när han som tjugoåring 1954 medverkade i Dagens Nyheter med två dikter: Höga kullar och Mild går vinden från det rika havet. Dessa skulle två år senare komma att ingå i debutsamlingen Aubade. Evert Taube som hade tagit honom under sitt beskydd hade skickat dikterna till Sven Barthel på DN:s söndagsbilaga med ”stränga förmaningar att publicera” Tjugotvå år gammal, fick han så 1956 ett antal visor och dikter antagna för publicering i en egen samling på Bonniers förlag med titeln Aubade. Även denna kontakt hade förmedlats av Evert Taube. Aubade betyder ”morgonsång” och anknöt till den franska trubadurlyriken. Adolphson beskriver i efterhand utgåvan som ”gymnasistpoesi” ”vänligt utgiven av Bonniers”. Han minns: ”Det var väl lite väl tidigt. Det finns väl några bra saker i den boken, men annars var det väl mycket svärmiska och gymnasiala stämningar som dominerade - man rodnar, så att säga - som den sköne yngling man var.” Samlingen fick också, enligt Adolphson, det mottagande den förtjänade.
I visor som Nya länder skall jag se liksom i flera andra texter i samlingen finns en intim, lyrisk karaktär, som inte föll alla samtida kritiker i smaken. Även om jag ser Nya länder skall jag se och Trädgårdsinteriör som guldkorn, är det svårt komma ifrån inslag som ger samlingen en helhetston av hövisk, kysk och lite sirlig oskuldsfullhet som kunde mottagas med viss reservation.
En genomgång av de viktigaste recensionerna av Aubade ger anledning att tro att dessa knappast kan mottagits av den unge kompositören med större välbehag. Bengt Holmqvist är inte nådig i sin bedömning. Han ser samlingen som ”en hälsning från 50-talets blygaste början” och betonar hur avlägsen han tycker den tiden redan då var. ”Någon originalitet kan man inte spåra i Adolphsons små pastischer;” skrev Holmqvist, ”det skulle då vara en eller annan detalj i klaverackompanjemangen, men sådant kan ha mer triviala orsaker. Det hela är harmlöst och kan nog bli någonting, bara Adolphson lyckas få sin känslighet att omfatta också den konstnärliga formen.”
På samma tidningssida som recensionen av Aubade i Dagens Nyheter den 4 juni 1956, kunde man läsa om femtiotalets ungdom i en längre artikel av Ingrid Axelsson med rubriken ”Den nya livsledan”. Om den unga generationens författare sägs där, att ”de upplöser verkligheten i behagfullt artisteri, drömskt vemod och vag romantik. De sysslar med oväsentliga ting som träd, fåglar, landskap eller älskande.” Det är inte utan att beskrivningen skulle kunnat passa in på mycket av både Adolphsons och vännen Beppe Wolgers lyrik vid tiden. Å andra sidan kan det hållas för tveksamt att Adolphson, var sig då eller senare, skulle sympatisera med Axelsson i hennes utsaga om vad som bör betecknas som ”oväsentliga ting”. Dock skönjes i Axelsons artikel en samtida kultursyn som säkert i många fall kunde vara motiverad, och som Adolphson tidigt hade att tampas med.
Mer positiva tongångar fanns hos Bo Strömstedt som under rubriken ”Edvin Adolphson behöver inte skämmas över Olle” i Expressen, betecknade debutsamlingen som en ”riktigt tjusig diktsamling, som dock för all del kan verka lite blek:” ”Det är inte lyrisk fabulering han är intresserad av, utan lyrisk nyansering”, skriver Strömstedt.
Under rubriken ”Kanske en trubadur” återknöt Björn Johansson i GHT till Holmqvists kritik om brist på originalitet. ”Originellt är det inte, som diktare skriver han mer fager poesi, än verklig lyrik”. Om de musikaliska aspekterna: ”Melodiken följer kända mallar”. Han ger dock beröm för att Adolphson själv arrangerat, och räknar detta som ett plus, ”bland alla trubadurer, som inte har en aning om teknik”. Tre bilder från Boulogne, uppskattas av Johansson, som skriver att Adolphson ”fångar landskapets särdrag med målarens ögon”.

Inte heller den andra samlingen 13 Visor, som övervägande bestod av tonsättningar av andras texter, föll i god jord i alla läger. Lennart Hedwall ville hos Adolphson se förutsättningar som kunde bidra till en förnyelse av vistraditionen, men tillägger att man ändå måste ”konstatera att han knappast gått framåt sedan sin tidigare samling Aubade.” Adolphsons största förtjänster som komponist framträder i förening med Wolgers texter”, säger Hedwall och berömmer ”hans förmåga att bygga ut ett stycke, och att understödja detta med en enkelt, och ändå uttrycksfullt, deklamerande sångstämma med ett klart och profilerat arrangemang”. I harmoniken upplever han Adolphsons svaga sida, ”konventionellt fastlåst som den är.” Även här finns ovilja att ta till sig de skirare sidorna hos Adolphson, som, enligt recensenten alltför gärna "flyr in i en vek stämningsvärld.” I Bonniers Litterära Magasin använde Sigvard Cederroth liknande ordval och anklagade Adolphson för att fly "in i pastischens och arkaiseringens lockelser".
Björn Johansson i GHT vidhåller sin kritik och konstaterar att Adolphson rör sig ”inom ett snävt konventionellt område”och inte hittar nya tonfall. Helt omvänt mot Lennart Hedwall i DN tas Adolphsons egna visa Tystnaden upp som ett exempel på fullträff, medan visan Lyktkaféet däremot betecknas som en katastrof. Johansson skriver att han ”saknar melodisk ironi, humor, uttryck för det bisarra, vilket musiken till Oscar Reuterswärds text Om natten är alla änkor grå. visar.” I DT däremot är det Om natten är alla änkor grå den visa som räknas som bäst, medan Wolgers-tonsättningarna anges vara minst lyckade, varav Hästen beskrivs som tonsatt av en samtida Peterson-Berger epigon. Domen faller: ”Knappast någon visa har förutsättningar att komma med i någon antologi med tiden.” Det kan lätt med andra ord konstateras att Adolphson åtminstone i pressen inte mötte någon beundrarkör som gav honom odelat stöd och uppmuntran i detta skede. Nu skall tilläggas att det var inte tidningarnas kultursidor som var Adolphsons huvudsakliga forum i praktiken, om detta nu varit hans önskan. Sentida läsare kan finna tröst i att han ändå mött tillräcklig uppskattning för att på annat samtida håll betecknas som ”det stora ljuset i den unga visgenerationen.”
Det finns dock utrymme för att spekulera över om anklagelserna om vekhet och blekhet, oförmåga att skildra ironi eller känsla för det bisarra, resulterade i att väcka upp en revanschvilja hos Adolphson, som i många senare visor och inte minst i sina estradframträdanden kommit att manifestera dessa anklagelsers motpoler, och sålunda reviderade delar av sin artistiska persona ganska påtagligt.

De första inspelningarna

Den första kända inspelningen är visan Okända djur som gjordes den 25 oktober 1956 i Borgarskolan i Stockholm tillsammans med Helge Jacobsens trio och utgavs på EP-skiva med samma titel. Fem titlar finns på EPn, men det är oklart om alla tillkom vid samma inspelningssession. I den underfundiga visan med Beppe Wolgers text som har karaktär av barnvisa, har gemensamma vänner inom bekantskapkretsen fått utgöra förlagor för historiens figurer såsom är fallet med Gösta Knutsons Pelle Svanslös-böcker. Adolphsons vokala och musikaliska gestaltning av texten anpassades till innehållets skämtsamma karaktär. Visan blev favorit hos både barn och vuxna. På EPn fanns fem visor; tre med text av Beppe Wolgers och två av Adolphsons egna. Titlar som Okända djur, Hästen och Pysses Alf ger en antydan om ett sammanhållande tonfall. Urvalet på dessa tidiga utgåvor genomsyras av livsbejakande och romantiska stämningslägen. Tre av visorna kan närmast karaktäriseras som barnvisor. I Pysses Alf handlar visan om pojken som ligger i sängen och med "grönklädd tanke" inventerar världen. De två egna visorna Skärgårdsbrevet och Den fjortonde april anslår det vårhyllningstema som skall återkomma i många varianter genom Adolphsons produktion. Det lättsamma understryks musikaliskt i tonsättningarna av Wolgers texter av lätt swingpräglad rytmik i ackompanjemanget, där melodistämman inte sällan interfolieras av synkoperade pianoackord, till ackord-progressioner i tät harmonisk rytm och "gående" baskomp. Mer konventionell svensk visstil representeras däremot i de två egna visorna, en stil som inte dominerar Wolgers-tonsättningarna, utan där samsas med musikaliska element från swing och kontinental underhållningsmusik, och vad som närmast kan likställas med Carlos koncepten "meso-musik" eller det svenska "mellanmusik". Latinamerikanska dansrytmer var populära i andan av artister som bl.a. Harry Belafonte och den danska duon Nina & Fredrik och hade använts av Povel Ramel bland många andra. Latinamerikanska inslag går igen i flera av Adolphsons tidiga visor som Glad calypso om våren och Råd till dig - och mig. Den franska populärvisan "chansonen" ligger som en diskret resonansbotten i bakgrunden i repertoaren.
Man kan ställa sig frågan vad den artistiska persona som framträdde i Adolphsons gestalt som estradör under perioden önskade representera och hur den uppfattades. I repertoarvalet gestaltades romantik, livsglädje och humor, inte överdrivet tyngt av tillvarons mörkare sidor. Luffarens utanförskap skildras mer som frihet än förbannelse i visan om den panke dagdrivaren Frasse. Denne dansande, inte helt nyktre mansfigur, var även huvudperson i En glad calypso om våren. Detta handlade om en musik där underhållningsaspekter var väsentliga vilket inte bör likställas med inställsamhet. Adolphson fäste uppmärksamhet vid positivt laddade värden i folklustspelets anda, men inte blint och utan resonansbottnar, utan som medveten motpol till mörkret. Detta speglar ett förhållningssätt som återkommer i olika visor genom hela karriären. Ett senare exempel är visan Grön kväll i Margretelund som var frukten av medvetna föresatser att skriva en visa med uteslutande positivt laddade tecken. Underhållarens funktion som gycklare och drömvävare tillvaratas, att inom sin kontexts ramar upplösa verklighetens fjättrar och locka till fantasi och skratt. Om det så inte handlar om att låta groteska rollbyten äga rum i karnevalens inverterade värld, så altereras uppfattningen av verkligheten med mjukare medel.
1962, sex år och ett antal EP- och singelskivor efter de första inspelningarna, var tiden mogen för den första Lp-skivan, live-upptagningen En stol på Tegnér. Vid denna tid hade Adolphson redan hunnit bli en garvad estradör som lärt sig bemästra sin publik med finess. Det är knappast relevant att tala om debutalbum. Snarare var detta något av Greatest Hits – ett album som var en samling i sin rätta bemärkelse. Repertoaren visade en komplex sammansatthet. Till förhållandevis återhållet ackompanjemang av bas och piano framfördes många av de visor som senare kommit att räknas som hans mest folkkära Stockholms-visor. Tre handfasta framföranden etablerar inledningsvis kontakten med publiken: Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken, Balladen om Adam och Vera och Trubbel. Dessa robusta nummer tillsammans med Gustav Lindströms visa kompletteras och kontrasteras senare i programmet av mer lyriska inslag i Wolgers-tonsättningarna Mitt Eget land och Det gåtfulla folket och Adolphsons arrangemang av Taube-visor som Vals på Sunnanö och Västanvind. På En stol på Tegnér finns dock en tonvikt på burleska, berättande visor, en tonvikt som kom att avta under perioden fram till 1969 och LPn Låtar i stan. Efterföljande inspelningar skulle i stället komma att färgas av smalare och mindre publiktillvända perspektiv.

"Krogen Tegnér liksom Hamburger Börs, ett tillhåll för äldre lektorer, riksdagsmän och liknande med smak för enskildhet, tidningsläsning, cigarr och dubbel lättgrogg"