Biografi
Olle Adolphson
LIV & VERK 8: OM ATT SKRIVA OCH KOMPONERA

 

 

Beställningar och tillfällighetsvisor

Ett inte så uppmärksammat särdrag hos Adolphson är att mer material än vad som kan förväntas visar sig vara tillfällighetsvisor och beställningsverk av olika slag, visor som beställts till olika radio- och TV-produktioner, teatersammanhang och shower. Därtill kommer översätt-ningar på uppdrag av förläggare och skivbolag. Han har sagt om samarbetet med Lars Forssell, att under de drygt tio år de dittills (1967) samarbetat med varandra så hade deras text och musik varit avsedda för varandra, för vissa speciella syften som t.ex. scen, radio eller film.
Det finns gott om exempel på material skrivet för specifika syften: Mitt eget land hade beställts av Konsum, Ge mig en dag skrevs för Malmö SVT, Stavhopparen skrevs till en scen där Björn Gustafson skulle hoppa stav över Skeppsbron i en film av Forssell och Gamlin, Gubben Jon till skådespelet Sergeant Musgraves dans 1962. Visan om Gumman på Skanörs Ljung gjordes till ett TV-program om häxor 1966. Det ligger ett land långt borta och Vad tänker hon på skrevs till ett TV-program om kommunikationer. Att vänta skrevs för filmen "Myten" (1966) av Jan Halldorff. Törnrosa till ett TV-program med Lena Granhagen och Sven-Bertil Taube. Calypso om våren skrevs på beställning av Åke Grönberg för Sigge Fürst! Kanske vill Du ha mig då hade ursprungligen titeln Ja, om jag kunde göra så och ingick i Oldrich Daneks pjäs Två på häst och en på åsna från 1979 liksom Så går vi bort, Kanske vill Du ha mig då och Så är jag då ett svagt och sprucket käril.
Det finns med tanke på den artistiska personan anledning att fråga sig var gränsen går mellan kontinuiteten i det personliga uttrycksbehovet och yttre incitament från beställningar. Ett förvånansvärt stort antal visor framstår som mer eller mindre centrallyriska uttryck på skivutgåvorna, men visar sig vara hantverksmässigt utförda beställningar. Adolphson har konsekvent genom hela sin karriär avstått från att låta massmedia och journalister blicka in sitt privatliv, ingenstans finns uppgifter t.ex. om privata familjeförhållanden. På samma sätt glider individen Olle Adolphson undan även i många av sina starkast personliga visor, samtidigt som han kan förefalla hudlöst närvarande i dem. Den artistiska personans egenskap av mask som nästan spöklikt samtidigt är transparent och ogenomsiktlig blir påtagligt relevant.

Instrument
Adolphson publicerar i allmänhet en nogrann gitarrsats som ackompanjemang till sina visor, och avstår ofta från att bifoga ackordbeteckningar till dem. Han motiverar detta i sitt förord till den delvis retrospektiva samlingen Folía. ”Sättet att presentera melodier med enbart ackordbeteckningar har sina sidor. I många fall är det fullt tillräckligt, men i andra blir harmonibilden skev eller helt missvis-ande, och många gånger är det enklare att bifoga en notbild än att försöka uttrycka enskilda stämmor genom beteckningar.” Ibland är dock tonen skarpare och antyder konflikter med förläggare; "När jag skall ge ut min musik på noter säger förlagen att den är för svår. Men kan ju inte bara ge ut musik för de knappt notkunniga, med jättenoter, det vore som att ge ut romanser av Hugo Wolf med bara melodislinga och ackord."
Som gitarrist uppger han sig vara huvudsakligen autodidakt, men också att ha studerat klassiskt gitarrspel ”indirekt”, men intensivt, under några månader i Spanien. Denna berömda historia gick till så att vännen Sven-Bertil Taube, som var bättre ekonomiskt bemedlad tog lektioner för en professor Navas i Malaga. Efter lektionerna delade kamraten med sig av sina nyvunna kunskaper. På så sätt fick Adolphson tillfälle att fördjupa sin lärdom om gitarren. Segovia hade visat på nya vägar att hantera gitarren som påminde om Paganinis beskrivning av ”gitarren som en hel orkester”. Den spanska gitarren fyller en viktig roll i hans musik och han beskrivs ofta som en skicklig gitarrist. Han menar själv att han kompenserar ”bristande röstresurser med hyggligt gitarrspel.”
”Gitarren färgar lätt tankar och känslor”, säger Adolphson och tillägger att den är ett endast skenbart lätt instrument. ”Försöker man forcera instrumentet märker man att den vänder sig emot en på ett annat sätt än ett piano. Gitarren är skapad av Fan! Den lockar till spel, men jävlas när man försöker spela.” Den är ett mycket svårt instrument att bli solist på och de ”kvicka rörelserna i fingrarna” är något han inte menar sig ha av naturen. ”Det hjälper inte att ens öva fyra till fem timmar om dan.” Han säger sig avundas av hela sitt hjärta ”dem som bara har det i fingrarna, de som kommer över muren. Avundas, men inte missunnar”. Han säger sig dock inte vilja behandla instrumentet som sin fiende, som han menar många vissångare gör.
Trots alla erkännanden som givits Adolphsons gitarrspel är det dock missvisande att uppfatta hans viskonst som i huvudsak gitarrburen till sitt väsen. Från början av sin karriär har han komponerat en stor del av sitt material på piano. Tågordningen i hans tillvägagångssätt, i de fall visorna försetts med gitarrarrangemang, har i allmänhet varit att först i senare stadium arrangera om dem för gitarr och därefter göra gitarrackordsanalyser. I tre radioprogram framförs visorna enbart till eget pianoackompanjemang. Dels programmet Olle Adolphson sjunger till eget pianoackompanjemang som sänts i två delar 761022 resp. 771227 och dels i Visstunden 820409.

Olle Adolphson 1982 (UNT)

Skrivande och komponerande
Vad har då Olle Adolphson att säga om själva skrivandets och komponerandets mödor? Följande rader kan illustrera åtminstone några aspekter av det komplex av känslor och tankar som arbetet kan inbegripa. ”Mitt yrke går ut på att skriva visor och det håller jag på med. Jämt! Det går till på det viset att man sätter sig framför ett papper, och så konstaterar man att det är vitt, och så vässar man pennorna en gång till och sen går man ut ett tag, och så sätter man sig framför det där vita papperet igen, och så där går dagarna. Ibland så visar det sig att det står nånting på det där papperet. Då tar man undan det och lägger det åt sidan, och sen tar man itu med nästa vita papper. Det brukar bli en sex, sju visor om året. Så det är ett mycket mödosamt, och på något sätt mycket förlamande arbete. Ibland så tycker man det är oerhört skönt att ha blivit klar med någonting; och då är man oerhört stolt över det där. Ända tills man har presenterat det och då inställer sig genast självkritiken, vilken innebär att nästa gång man sätter sig framför det där papperet, så blir det ännu vitare och ännu tommare. Jag har en känsla av att hela mitt liv består av ett enda stort tomt vitt papper, som det gäller att fylla med några ord lite då och då. Det är inte särskilt tillfredsställande.” Här avslöjar sig en självkritik och en disciplin, som angränsar till att ha något av grym, nästan självspäkande, kamp över sig. Mot slutet av sextiotalet inträdde ett uppenbart sinande i Adolphsons nyproduktion, åtminstone i vad som publicerats. Själv förklarar han detta med att han upplevde större och större krav på kvalitet vilket innebar alltför många strykningar. En självcensur inträdde tillsammans med en skräck för papperet i förbannelsen i att ”bakom varje papper finns ett nytt vitt ark”.

LYSANDE
Fast det var så kort stund sen
den glänste när den blev gjord
känner du inte igen den
inte ett enda ord
Nu ligger den där på ditt bord.
(ur Folia s.139)

Adolphson fortsätter: ”Man talar om sådana där saker som inspiration. Det tror jag för min del inte mycket på. Däremot tror jag på Koncentration. Och det är något som jag har väldigt svårt för. Jag tillbringar väldigt mycket tid på att försöka disponera min tid på rätt sätt. Och att få skaffa mig en bra arbetsdag, som jag kallar det för. Det visar sig vara oerhört svårt. Men i längden så är det nog så att det visar sig att det är det vita papperet som är den här utmaningen. Det är klart att man kan tala om inspirationskällor. Dom finns överallt, dom finns i livssituationer och i alla dom bilder som ögat ser. De är ingenting som jag räknar med, jag räknar bara med att de uppträder när man verkligen försöker frammana dem. Jag har inte ens gjort mig reda för om det finns någon linje i det jag skriver. Det finns egentligen ingenting som inspirerar mig i det som jag skriver, jag bara finner ett resultat, jag bara finner att man har gjort en visa så småningom.
Många gånger har det varit festligt att göra den, det är väl det som kallas inspiration, själva arbetsglädjen, själva det att man tycker att det händer någonting. Inspirationskällorna dom finns överallt och hela tiden. Man stoppar på sig och hoppas att det kommer till användning någon gång.” Skrivandet är i allmänhet det Adolphson säger sig föredra framför estradverksamheten. Utan att tillskriva sig själv utpräglad skrivkramp eller prestationsångest (jämför dock ovanstående utsagor), så är det eftertänksamheten som tar tid, hävdar Adolphson. Han säger sig inte skriva en mängd utkast som sedan slängs, utan talar i stället om att vänta, att inte skriva någonting alls, till dess att han vet hur han skall gå till väga. I detta skymtar något av en strävan att skapa ett mentalt koncept av vad han föresatt sig att komponera redan innan han tar itu med den praktiska och hantverksmässiga delen av arbetet. ”En del saker skriver sig själva. Det är väl kanske det som är inspiration, det kan också vara förledande, man måste se på resultatet med distans. Andra saker kan ta tio år att skriva, åter andra blir aldrig klara. ”För en trubadur är två visor om året också en produktion”. Han har sagt sig ha lättare att göra melodier än texter. ”Det är svårt att skriva bra.” En bra text är heller ingen ursäkt för en dålig melodi, eller tvärtom. En vistext skall emellertid kunna läsas fristående, menar Olle Adolphson. Om närheten mellan det talade och det sjungna ordet säger han ”Skillnaden mellan läst och sjungen lyrik är liten. Redan ordet lyrik är musikaliskt”. I såväl melodier som lyrik finns potential för ett visst stämningsinnehåll som kan tas tillvara: ”Melodier har alltid en karaktär, ett slags inneboende uppslag till text. Det gäller bara att leta reda på den”.
Olle Adolphson tar avstånd från de krav på tidsenlighet som ställs av media, musikbransch och publik, i synnerhet i uttalanden från senare faser av sin karriär. Under femti- och sextiotalet när hans populäritet var som störst sågs han just dock som både dagsaktuell och modern. I samband med inspelningarna till CDn Älskar inte jag Dig då från 1994 säger han dock ”Jag sa till killarna att det värsta vi kunde göra är att försöka låta tidsenliga och moderna. Det som är modernt måste med säkerhet bli omodernt.”
Om visan som individuellt uttryck, som bön och besvärjelse som kan ha personlig funktion för utövaren, säger Adolphson: ”Den kommunikativa sidan hos visan gör att den står bönen och besvärjelsen nära. Bönen och besvärjelsen är ju det yttersta uttrycket för individens vilja att träda utanför jaget, eller det yttersta försöket att uppnå gemenskap. Känslan av gemenskap kan vara sammansatt och motstridig. Likaväl som den kan uppstå ur ensamhet, kan den ensammaste människan känna den djupaste gemenskapen, just i sin ensamhet. Visartister är ju ofta människor med stort, ibland övermäktigt kommunikationsbehov, och många har gått under i sina fruktlösa eller missriktade försök att träda i förbindelse med omvärlden. Många av de finaste visorna och sångerna utgörs av böner eller besvärjelser i olika former, med olika utseenden, uttalade eller förklädda.”

Det svenska viskonceptet
Olle Adolphson har många gånger sagts representera någon form av svenskt nationell musikalisk särart. Musikforskaren Lars Lilliestam tar upp honom som representerande denna ”svenskhet” i sina resonemang över vad som skulle kunna sägas konstituera denna nationella särart, och vad som kunde anses vara mer ”typiskt svenskt” i musikaliska sammanhang än annat. Själv beskriver Adolphson det som märkligt att han kommit att framstå som typisk svensk, särskilt som många av hans musikaliska föredömen kommer utifrån.
Han uttrycker ambivalens inför den svenska vistraditionens trubadur- och viskoncept. Å ena sidan visar han ovilja att tvingas in i en alltför trång fålla i stilistiskt hänseende, och å andra sidan uppträder han i flertalet sammanhang återkommande som just visans förvaltare. En tid ordförande i Taube-sällskapet, medlem i samfundet för visforskning, konsekvent refererande till äldre visformer och traditioner som han använt sig av i egna visor, allt detta talar sitt eget språk. ”Visan blir längre och längre ju mer tiden går. Det är så mycket gammalt som finns kvar, ja, samtidigt som de nytillkomna verserna speglar sin tid”, säger han, och antyder sin egen plats som förvaltare av ett historiskt arv. Vid många tillfällen har han emellertid uttryckt olust inför att genrebetämmas i allmänhet, och inför att knytas alltför tätt samman med viskonceptet i synnerhet. I en intervju med den träffande rubriken ”Visor har jag aldrig förstått mig på” av Ingrid Borggren, diskuteeras en del aspekter av detta. ”Jag är inte intresserad av visan”, påstår Adolphson, ”jag är överhuvudtaget inte intresserad av begrepp”. Han titulerar sig författare i telefonkatalogen, och beskriver sig som en artist som pendlar mellan konstmusik och litterära ambitioner å ena sidan, och ”annat mindre ambitiöst” å andra. Artbestämningar är begränsande, och inflöde och ömsesidig påverkan mellan olika musiktyper är något som tillhör musikens realiteter. ”Om en gubbe sitter och lallar för sig själv i skogen så kan en psalm bli en visa. En trall-låt kan plötsligt bli en hymn. Det är så man skall förhålla sig.” ”Det var en kille som sade en gång att visor är sånt som trubadurer och visnissar håller på med, och jag blev väldigt glad för uppenbarligen räknade han inte in mig bland dem.”
Adolphson, som varit aktiv som estradör, artist och konferencier i flera schlagermusiksammanhang säger att radioprogrammet Svensktoppen egentligen visar vår egentliga enkelhet, ”Vi är inte svårare än så”, och dessutom att komplexitet och spänning mellan olika sidor hos människor visas i att visor som Evert Taubes Änglamark kommer in. Han menar att det är viktigt att hålla i minne att även konstnärligt ”stora” artister medverkar i svensktoppen och liknande sammanhang. Som kontrast finns alltid exempel på artister som vill avskilja sig från den allmänna musiksmaken, och också gör det. Han tillägger dock, ”ingen av oss vill identifiera sig med folket, de som vill det skiljer sig i själva verket från det.